Du är här

2019-11-02 - Nyheter/Reportage
Foto: Håkan Nordström

Ö-viks enda obduktionstekniker

Vart tar vi egentligen vägen efter att ha avlidit? Rent fysiskt – i ett kylrum på Örnsköldsviks bårhus. Där jobbar i dag Lars-Erik Strandberg, som i sitt yrke både möter människor i sorg och letar efter orsaker för plötsliga dödsfall.

Lars-Erik Strandberg håller upp dörren till byggnaden bredvid den nya ambulansstationen vid Örnsköldsvik sjukhus. Hit omlokaliserades bårhuset för en handfull år sedan. Som obduktionstekniker, ett jobb Lars-Erik haft i snart tre decennier, har dock arbetsuppgifterna alltjämt varit desamma. 
– Välkomna, hälsar han och visar oss in i andaktsrummet, direkt till vänster bakom entrén. 
Han börjar berätta direkt:
– Här inne finns möjlighet att visa de som dör plötsligt, för familjer som vill ta ett första farväl. För många är det jätteviktigt. Då gör jag i ordning kroppen, tvättar och kammar håret. Det ska vara värdigt, som man själv skulle vilja bli bemött, säger Lars-Erik.

Mitt i rummet ramas golvet in i en rektangel, ett mått precis lagom stort för en kistas storlek. Längs väggarna står bänkar placerade och ovanpå en hylla har Lars-Erik tänt levande ljus. Andaktsrummet används också för begravningsceremonier för familjer med andra religioner än den kristna. 
Den här dagen har Lars-Erik hunnit hämta en avliden. Häromdagen fem. På ett ungefär, uppskattar han, avlider varje år mellan 550 och 600 personer i Örnsköldsvik och så skyndsamt som möjligt bör de som avlider på en avdelning eller ett vårdhem flyttas in i kylrummet. I bårhuset finns plats för 40. Efter en ungefärlig tid på 2-3 veckor hämtas de av begravningsbyrå.
– Det är olika hur dagarna ser ut. Jag kan inte bestämma över döden, den kommer när den kommer. På morgonen går jag upp på avdelningen och har information om patienten på ett kort; om den exempelvis har pacemaker. Eller så får jag ett samtal om att någon är på väg in. De avlidna måste vara id-märkta, de får ett armband som aldrig tas bort. Det gäller att vara noggrann. 

Som namnet antyder ingår obduktion i Lars-Eriks yrkesroll. Då i de fall dödsorsaken inte misstänks vara brottsrelaterad – är polisväsendet involverat skickas den avlidna vidare till rättsmedicin i Umeå. 
– Det är vid de oväntade dödsfallen som jag obducerar. Säg att någon exempelvis varit ute för att skotta snö och ramlat ihop, då kanske familjen vill veta orsaken. När jag började gjorde vi 250-300 obduktioner per år, men 1987 kom en lag som sa att familjen bestämmer om det ska obduceras eller inte. Då gick det ner över hela Sverige, nu ligger vi på 30-40.
Lars-Erik beskriver obduktionen som ett detektivarbete och tillvägagångssättet är alltid detsamma; först ett snitt från halsen ned till magen som följs av att revbenen klipps och bland annat hjärta, lungor, magsäck och njurar plockas ut. Allting undersöks och vägs, så även hjärnan, innan organen läggs tillbaka och kroppen sys igen. 
– Har de rökt mycket, syns det direkt. Då är det tjärigt i lungorna. Många väljer att kremeras i dag, så en pacemaker måste också plockas bort annars exploderar den i ugnen. Finns det risk för blodsmitta gäller det att vara extra försiktig, men jag har aldrig stuckit mig – peppar, peppar.
Ibland har den avlidne önskat att donera; för en planerad hornhinnetransplantation plockas hela ögat ut och vidarebefordras. 
– Det är bra att vilja hjälpa andra, konstaterar Lars-Erik.
Svaret på varför en person avlidit kommer redan samma dag och för närstående kan beskedet att döden infann sig snabbt skänka en liten tröst i sorgen. Lars-Erik finns till hands och stöttar de som har behovet.
– Ibland vill familjer vara med hela vägen; hjälpa till att svepa in den anhöriga, lägga ned sin mor i kistan och kanske måla den med dekorationer. Många vill prata, andra inte alls. Du måste vara sympatisk i mötet med närstående, det finns obduktionstekniker som är jättebra på att obducera men inte att bemöta anhöriga. Det måste man kunna.
Tidigare jobbade Lars-Erik tillsammans med kollegor, men numera är han kommunens enda obduktionstekniker. 
Blir det någon gång ensamt?
– Jag fikar med annan personal och jobbar även som sjukhusfotograf och med lite vaktmästeri, så jag är inte helt ensam på dagarna. Men det är synd att de inte lär upp någon ny. Det är ju så, det ska sparas pengar.
Hur kom det sig att du började jobba med detta?
– Det är nog ingenting du söker. Jag jobbade med Lennart Forslund och han tyckte väl att jag passade. Sedan gick jag en utbildning i Göteborg. Vi har ett speciellt yrke, det har vi. Man ska nog vara lagd åt ett visst håll. Jag har haft studenter som svimmat under obduktioner och det är helt naturligt. 
Väl hemma, kan du lämna jobbet bakom dig?
– Från början var det svårare, men inte nu. När jag låser dörren stannar jobbet kvar här. Men visst, man är ju mänsklig. Jag har sett mycket och det har hänt att jag blivit berörd och gråter, tacka givet. Speciellt när det rör sig om yngre. Men jobbet är bra, annars hade jag inte jobbat här så länge. Ibland får jag vykort från anhöriga som skriver och tackar. 
Tror du på något liv efter döden?
– Nej. Då hamnar man i jorden och förmultnar. Det låter ganska krasst. Jag försöker se det som att den avlidne sover, visar respekt och gör mitt jobb. För honom gör det ju ingenting att han ligger där. Då är det värre för de anhöriga. 

 

Dela med dig av denna artikel på: