Till sin hjälp att klara uppgiften har man snöskotrar, som blivit ett viktigt verktyg för att upprätthålla bataljonens måtto; små enheter – svåra förhållanden – stor effekt.
I dag utbildar man inte bara egna soldater, många utländska förband söker sig också till Arvidsjaur för att utbilda sig i och öva subarktisk krigföring. AJB:s rykte och anseende utomlands är minst sagt gott. Snöskotern har kommit att bli bataljonens främsta taktiska fordon, ett perfekt hjälpmedel för att vintertid kunna ta sig fram i ospårad och besvärlig terräng.
Främst används snöskotrarna till att transportera trupp och materiel långt in på farligt territorium. Jägarsoldater kan vara bland de första in i ett nytt område, för att rekognosera, utföra sabotage eller understödja andra enheter. Uppgifterna är varierande och inte sällan svåra, många gånger långt ifrån andra egna förband, vilket ställer stora krav på uthållighet och kunnande.
Överraskningsmomentet är något man utnyttjar till fullo. Tack vare snöskotrarna kan man ta sig in i områden där en fiende inte förväntar sig att någon skall, eller ens kan, vara. När jägarsoldater och förnödenheter väl är inne i området klarar man sig i flera veckor. Sedan kan man med snöskoterns hjälp fylla på med mer personal och materiel efterhand som operationen pågår.
Transportuppdragen kan till exempel bestå av tunga och krävande leveranser av diverse slag, bränsle, sambandsmateriel och annat som behövs för långvariga uppdrag i obanad terräng och på svårtillgängliga platser. Även sjuktransporter och andra räddningsaktioner förekommer.
Skoterutbildningen är minst sagt gedigen och även om många delar påminner om de civila varianterna, med grundläggande manövrering och att säkert kunna framföra fordonet, så finns det mycket som är annorlunda. Soldaterna utbildas bland annat i att kunna utföra enklare reparationer, det är förmodligen långt mellan serviceställen i fiendeland.
För blivande instruktörer ingår också ett dopp i isvak i utbildningen, extremt nyttigt och något som ökar respekten för frusna vatten och vikten av att kontrollera färdvägen.
Navigering är ett annat viktigt element i utbildningen. Både i dagsljus och mörker. Här gäller det att veta vad man gör, kunna läsa terräng och hantera karta, kompass och GPS. Vid ett av momenten kör man dessutom i totalt mörker med helt nedsläckt belysning och med hjälp av bildförstärkare får soldaterna navigera sig fram i terrängen.
Soldaterna får även lära sig hur man ”sopar igen sina egna spår”. Visst, en snöskoter försvinner sällan helt spårlöst, men dessa tjejer och killar får lära sig hur man gör för att bara ”försvinna”.
De snöskotrar man använder sig av i dag är mestadels Lynx Yeti V800 och Lynx Commander 600, men dessa börjar ha några år på nacken och arbetet med att ersätta dem med nyare modeller har precis inletts. Kravspecifikationerna som Armén ställer på sina maskiner skiljer sig dock en del mot hur ”vanliga” civila snöskotrar ser ut. Det finns vissa utrustningsdetaljer som förmodligen aldrig kommer att slå igenom på den civila marknaden.
Uppdragens art ställer stora krav på bland annat framkomlighet, lastkapacitet och ljudsignatur, alltså hur högt maskinen låter och med vilken frekvens. Pålitlighet är också viktigt. För att förbanden ska kunna fullgöra sina uppdrag med lång uthållighet och god rörlighet vid, som man själva uttrycker det, strider på djupet, så måste man helt enkelt kunna lita på sina snöskotrar.
Vilka modeller som slutligen kommer att axla mantlarna från nuvarande trotjänare återstår att se.
Om du veta mer om Arméns Jägarbataljon och dess verksamhet : www.forsvarsmakten.se/ajb