Pelle Elfving har kokat kaffe och ställer fram koppar på köksbordet i den centrala lägenhet i Örnsköldsvik han delar med sin fru Gunilla. Den tillhörande sockerkakan är det hon som står för.
– Jag har väl aldrig spenderat så mycket tid i köket, konstaterar han sorglöst och häller upp från bryggaren.
Som ordförande i Perdido Jazz & Blues de senaste 20 åren har han dock mycket annat att sysselsätta sig med. Att ordna en stabil ekonomi för verksamheten som bedrivs på Bruksgården i Domsjö, boka artister och arrangera konserter är ett arbete som dagligen tar många timmar i anspråk. Sedan 2009 har han visserligen fått lite mer tid till det, numera statsanställd som han beskriver sig – eller pensionär, som det heter officiellt.
I hallen, direkt till höger vid ytterdörren, står både LP-, cd-skivor och stenkakor i en väl tilltagen bokhylla. De allra flesta, om inte alla, med jazzartister på konvoluten.
– Elvis Presley och Tommy Steele föll mig aldrig i smaken. Min första skiva köpte jag som tioåring; det blev Gene Krupas ”Drum boogie” på Skivbaren på Nytorgsgatan där Festprissen en gång låg. Det där trumslagandandet tyckte jag var väldigt häftigt.
I dag, 65 år senare, är det fortfarande jazz som gäller. Väldigt ofta får han uppleva det live: många är de artister som under åren uppträtt i Perdidos regi – ständigt med Pelle Elfving närvarande, långt in på kvällarna. Och jazz blir det också när han väl kommer hem.
– Men inte direkt, först blir det middag och oftast lite tv. Jag lyssnar på kvällar och helger och när jag gör det, lyssnar jag aktivt. Ibland med hörlurar i soffan, ibland på sängen. Film var det länge sedan jag såg. Den sista handlade om Lee Morgan, en fantastisk trumpetare. Han blev skjuten i ett svartsjukedrama.
Namn och årtal haglar när Pelle plockar fram sina skivor och bläddrar i boken som visar LP-omslag utgivna av det klassiska skivbolaget Blue Note Records.
– En del tycker jazz bara är tut och blås. Men för mig ger melodin och improvisationen en speciell känsla. Det är lite som att titta på tavlor – till slut ökar kravet på vad man tittar på. Tyvärr spelar inte vanlig radio som P4 jazz, överlag inte visor, klassiskt eller folkmusik heller. Spellistorna borde utökas, att det inte spelas på de stora radiostationerna gör att folk inte vet om något annat än dunkmusiken. P2 är mest för de som är insatta i ämnet. Jag tycker faktiskt att det är lite diskriminerande.
Ändå kan han nöjt fastslå att den yngre publiken mer och mer börjat söka sig till jazzklubbar, även här i Örnsköldsvik.
– Många är elever, otroligt duktiga musiker redan nu. Återväxten är fantastisk, mycket tack vare lärarna på estetlinjen, Mellansels folkhögskola och Kulturskolan som gör ett jättejobb och som vi har ett bra samarbete med. Jag begriper inte att det ska sparas pengar på Kulturskolan i stället för att titta över annan verksamhet.
Engagemanget i Perdido har han inga planer på att avsluta.
– Jag fortsätter så länge jag orkar, jag skulle aldrig kunna sitta hemma och rulla tummarna. Men visst finns drömmen att yngre blir intresserade att ta över någon gång, vi har en jättebra styrelse men vi är mellan 60-80 år. Därför är det så kul att höra någon som besökt en av våra konserter för första gången säga: ”Fan vad bra det här var”. Det är roligt. Då blir man glad.
I veckans nummer av Tidningen 7 (nummer 42 2019) kan du läsa mer, bland annat om Elfvings favoritskivor och jazzklubbar.