Du är här

2019-10-13 - Hörnan
Foto: Håkan Nordström

Krönikan: Jag vill bjuda tjuvarna på kaffe

Det känns lite skamligt att erkänna, men häromveckan inträffade det ett fall av barnmisshandel i vårt hem.
Ja, du läste rätt: Klockan hade passerat 19.00 den där kvällen när jag blev misshandlad av mitt barn.

Den brutala ettåringen drämde till mig över munnen med ett träpussel och försökte sedan spela oskyldig. Eller, rättare sagt, hon betraktade mig med en min som sa ”sluta lipa, farsan! En liten fläskläpp har väl ingen dött av?”.
Intill satt min karatekickande fru och såg alldeles för road ut. I det ögonblicket, omgiven av våldsamma fruntimmer, insåg jag vilket slöseri det hade varit att försöka öka tryggheten i hemmet genom att installera larm och kameror. De verkliga hoten finns ju redan på insidan!

Jag var skeptisk till idén om inbrottslarm eftersom ingen hittar till vårt hus ändå. Kåken ligger så undanskymt att bekantingar som knappar in adressen i GPS:en missar den i alla fall – även om de har varit på besök förut. Hur ska inbrottstjuvarna ha en rimlig chans att gå med vinst om de måste ägna halva natten åt att leta efter huset? Och ärligt talat, om de faktiskt lyckas hitta hit har de visat prov på en ambitionsnivå som i minsta fall bör belönas med en kopp kaffe.
Att då stressa upp dem med ett tjutande larm känns bara taskigt.
Jag oroar mig nästan för att tjuven ska anmäla oss för falsk marknadsföring – för nu signalerar ju alarmskylten på vår fasad att vi har värdefulla prylar som behöver skyddas. Jag lider med den tröttkörda skurk som efter att ha överlistat larmsystemet inte hittar något lukrativare där inne än en gammal iPad med kaputt batteri och några diskhanddukar som Ernst Kirchsteiger designat.
Och så en himla massa blöjor, förstås. Blöjor är faktiskt hårdvaluta bland småbarnsföräldrar.

Poängen är att jag aldrig hade tänkt tanken på att skaffa larm förrän jag faktiskt gjorde det. Inte förrän en trevlig försäljare knackade på och sa ”Är det ni som bor här?”.
(Om svaret blivit ”nej” på den frågan skulle vi verkligen ha behövt ett larmsystem).
Snubbens 120-minuters insäljning av konceptet skulle kunna sammanfattas så här:
”Tycker du att ditt lilla söta barn förtjänar trygghet?”
Testa att svara ”nej” på den frågan och se vilken reaktion du får från älsklingen intill. Mejla mig sedan och berätta, för jag har ingen aning. Jag tordes inte göra annat än att omgående svarva om mitt hem till Fort Knox.

Problemet med denna nya vardag är att jag känner mig mindre trygg än förr. Då var tanken på inbrott så långt borta att vi ofta lämnade ytterdörren olåst. Nu är larmets hotfulla nedräkningspipande det sista jag hör när jag lämnar hemmet och det första som möter mig när jag kliver in. Och i mina öron låter pipsignalerna så här:
”Tänk på inbrott! Tänk på brand! Tänk på hur mycket jag kostar!”

Till råga på allt har larmproceduren gjort oss så duktiga på att låsa dörren att min fru låste den när jag fortfarande var hemma. Medan hon gav sig av till jobbet satt jag i strandstugan och skrev, lyckligt ovetande om den panik jag snart skulle få uppleva.
Det var den slags panik som bara uppstår under väldigt specifika omständigheter.
Närmare bestämt när du står huttrande utanför ditt eget hus, när du har ringt frun utan framgång, när du har svurit åt vartenda haspat fönster, när du har ryckt i alla handtag två-tre gånger och du verkligen, verkligen behöver gå på toa.
Ja, för att tala klarspråk: Om du skaffar hemlarm kan det sluta med att du får bajsa i en hink.

 

Dela med dig av denna artikel på: