Ja köm ihôg när de va slöttana hosn morfarn i Solberg. De va pa na vis härrdas fast höe stacks och bremsn va söm klåen, de brann tell hele tiin och man feck store blaffern söm klia sä borta vette. Man vesste pa mararn när mann vakkne å de va dags för slöttana att de sku bli mychhe ärbete denn daan å daan ättepa, men pa samme gang sä längte mann etterä. För pa na vis varne sä rolet å va ilag allihop å ärbete å räffse fast ja å söstrern va liitn.
Ja köm ihôg morfarns rögg söm va alldeles brurn tå svettn, morfarns kering söm had hukkle pa sä å sprang emella å kokke kaffe å kömme ut vä smörgåsern, åsse direkt ättepa tog å räfse. Morfarn va sä nogat att siste häschfånge damm la pa hässja blev söm na taaak sä dä sku törkke bra.
Å int tro ja fikabulla å saftn ha smaka sä gött söm de jordde n harrn daagarn pa åre. Sä värmt å sen fo sätt sä å fika ilag, de va rärnta nanting. Å morbrorn menn beges vä ass allihopp sä tiin geck sä fort. Ja, de va rärnta rolet. O mann försto mer hur föräldra sirne hadde vakkse opp.
Först slog damm höe vä lien ell vä traktora, och sen dan ätte räfse å hedderä uppe pa hässjern. Ja köm ihôg va tong troern va. Förut när morfarn hadde djura slog damm hön vä hästn å slåttmaskin å n släpräfse. Hästa feck rakkt ärbete harrt bå i skogn å däri jordbruke.
Bönnern göre rärnta ootrolit bra. Myche ärbete, å skalet hur väre e nu iblaan, å när de int kömme na rägn, de e sä törrt för jura å jola, man bli rärnta orolen.
Tänk va myche vä ta för givet. Vä ha sä myche, sä myche å va tacksam för.
/Forever Anundsjöjänt :)
Susanne Kallin