Våren har inneburit mer jobb än vanligt för krögaren Peter Eriksson som tillsammans med Linnea Liljedahl driver restaurangen Linnea & Peter i centrala Örnsköldsvik.
– Som egenföretagare jobbar man kanske generellt mer än många andra, just nu har det varit ett stort samarbete med Norrmejerier som tagit upp mycket tid, säger Peter.
Det finns dock tid att varva ned. I vardagsrummet, hemma i huset på Nötbolandet, står en LP-spelare ovanför några gamla vinlådor i trä, fyllda med skivor. Peter bläddrar och strör ut dem på golvet. Dire Straits och The Crusaders blandas med John Hiatt och Ane Brun. Ovanpå Imperiet, Eldkvarn, Titiyo och Bruce Springsteen hamnar Grandmaster Flash and the Furious Five.
– Jag lyssnar på ganska spridda saker. Men det får gärna finnas ett eget sound, något som skiljer sig från mainstreammusiken.
Här, framför LP-skivorna, spenderar Peter gärna sin lediga tid.
– Mitt musikintresse har alltid varit starkt. Allra härligast är att få finlyssna och sätta mig i soffan med ett glas vin. Det är mina två stora passioner. Till de stunderna, oftast när jag kommer hem från jobbet, blir det en bourgogne eller en piemonte – snygga, eleganta och strama. De passar bra.
Karriären inom krogbranschen började Peter redan som 13-åring, vid disken på en restaurang i födelseorten Grisslehamn, Roslagen.
– Jag var ganska bestämd som ung och inte alls intresserad av att plugga. Jag älskade det på en gång; gemenskapen, prestationen. Alla bitar. Stress är något som folk upplever som negativt, men att ha krav på sig är behövligt. Om det har krävts, har jag alltid kunnat jobba ännu mer. Inte lika mycket nu när jag har familj, men allt är så klart en avvägning.
Traktens vistradition i Roslagen gjorde honom snabbt bekant med både Cornelis och Fred Åkerström och tidigt pockade deras texter på hans uppmärksamhet.
– Få är så duktiga som Vreeswijk att använda det svenska språket. Det har lett mig vidare till Thåström och att jag ramlade över Nick Cave. Av hans plattor är ”The Good Son” favoriten. Jag spelar ofta Cave eller Thåström när jag kommer hem och behöver rensa skallen. Där finns en mörkhet. Med Thåström går jag in i berättelsen, för mig lyckas han verkligen skapa en bild, en helhetsupplevelse, med sin musik och text. Han är en artist med en vision.
Vikten att som musiker ha en vision jämför Peter med sitt eget yrke.
– Oavsett vad du gör, måste du göra det fullt ut. Jag gillar artister som gör det, som Patti Smith. När jag var barn lyckades jag spela in hennes ”Because the Night” på kassettband från radio och lyssnade på den om och om igen. Hon är en av dem som vågar spela ut hela registret och ibland ta steget ut på okänd mark. Annars blir det platt och tråkigt.
Och för det finns ingen plats i hans eget kök.
– Det finns väldigt många kockar som inte vågar laga mat efter eget tycke och smak. Det är mycket folk i allmänhet som bara följer med i ledet. Men inom kockyrket måste det precis som i musiken finnas en syra, sälta och textur som vågar sticka ut. Många har åsikter om vad folk borde göra, men om man gör allt på ett korrekt sätt blir det inte rätt, känslan är inte där. För att komma dit måste du först våga misslyckas.
Helhetsupplevelsen, som Peter menar artister som Thåström lyckas skapa, är i båda fall även den viktig.
– På så sätt hänger det ihop. En upplevelse, som lyssnare eller gäst, handlar inte om en specifik detalj. Det är många saker som utgör helheten. Ju yngre man är, ju lättare hamnar fokus på en specifik sak, men finns inte andra delar där så fallerar allt.
Tidningen 7 ringer upp Peter några dagar efter Patti Smith-konserten.
Hur var helhetsupplevelsen? Fanns det någon syra och sälta?
– Det tycker jag verkligen, det var grymt. Otroligt roligt att se. Hon är 74 år och står fortfarande på scenen och bara kör – det är få som kan göra det. Visionen är kvar, när hon spelade ”People Have the Power” pratade hon exempelvis mycket om Greta Thunberg och om hur människor kan förändra.
Från pojkrummet vid radion till att få se henne live – är det som att en cirkel slutits?
– Ja. Och ”Because the Night” var fortfarande lika bra.
Peters favoriter – för att få fart i köket
1. Queen – ”Don’t stop me now” (1978)
En riktig uptempo-låt. Queen har alltid varit bra. Vilken musik jag väljer i köket beror lite på vilka jag jobbar med. Vissa älskar country, andra hiphop. På senare tid har det blivit mycket Petter, han går generellt hem hos alla.
2. Curtis Mayfield – ”Move On Up” (1970)
Soul och funk är alltid härligt. Hela den energin är väldigt positiv. Den ger en bra känsla och bygger upp förväntan på en skön kväll.
3. Avantasia – ”Sign of the cross” (2001)
Om jag vill få fart på Linnea – då går hon i gång. Metalopera var väldigt stort under hennes uppväxt. Många i den genren är otroligt duktiga sångare och bra på att bygga upp berättelser, både med text och ackord.
Peters favoriter – artister som sticker ut
1. Thåström
Han är sin egen både musik- och berättarmässigt. Jag gillar soundet i hans lite destruktiva sida, hans vemod och sorgsenhet. Thåström spelar jag för att rensa skallen ibland. Jag såg honom på Cirkus 2012, som delvis finns på liveskivan ”Som jordgubbarna smakade”. Den körde jag mycket på jobbet när vi hade LP-spelare. På söndagarna hann vi byta mellan skivorna, men det gör vi inte längre.
2. Tom Waits
Det är en skön jävel. ”What’s he building in there?”; det är som att han överlåter till lyssnarna att tolka skivorna. Det blir konst på något vis. Tänk att få uppleva en kväll på ”Nighthawks at the diner” (LP 1975) med honom, med onödigt mycket bärs och cigg. Den känslan hade varit: ”Vart fan har jag hamnat?”. På ett positivt sätt, ungefär: ”Jag vet inte vart jag hamnat, men det känns bra”. En låt som är riktigt bra är ”I Hope That I Don’t Fall in Love With You” (1973). Texten är så jäkla snygg på slutet.
3. Nina Simone
En ikon, helt enkelt. Med en otroligt stark, personlig röst. Det är svårt att inte bli förförd av henne. ”Feeling Good” (1965) är en riktig klassiker.
Peters favoriter – som spelas mest just nu på Spotify
1. Stevie Nicks
Det blir mest som bakgrundsmusik. Även Fleetwood Mac.
2. The Roots
En grupp som ger en skön sommarkänsla.
3. Joe Bonamassa
En kompis bjöd mig på konsert på Cirkus, jag hade ingen aning vilka Black Country Communion var, gruppen han spelade i då. Men det fanns något där. Sedan dess har jag följt honom, han är en otroligt duktig gitarrist.