– Jag är egentligen ingen dansnörd. Visst tycker jag att dans är kul men det riktigt roliga är mötet med ungdomarna, att få se hur de växer, hur de finner glädje i det de gör.
Det säger danslärare Susanne Thorén, som när hon var fem år klev in på dåvarande kommunala musikskolan och 35 år senare är på samma plats. Men vägen däremellan har varit allt annat än spikrak.– Jag är egentligen ingen dansnörd. Visst tycker jag att dans är kul men det riktigt roliga är mötet med ungdomarna, att få se hur de växer, hur de finner glädje i det de gör.
Det säger danslärare Susanne Thorén, som när hon var fem år klev in på dåvarande kommunala musikskolan och 35 år senare är på samma plats. Men vägen däremellan har varit allt annat än spikrak.
– Min mamma anmälde mig till kommunala musikskolan när jag var fem år och min första danslärare var Gun-Sofia Nilsson som nyss hade flyttat hit, berättar Susanne, som förutom dansen också höll på med gymnastik, både artistisk och rytmisk.
– Men jag gillade aldrig att tävla, det gör jag fortfarande inte. Jag kunde inte jobba hårt mot ett mål och jag ville egentligen inte något med gymnastiken, så jag slutade.
Dansen tog hon upp igen på gymnasiet men att bli dansare fanns faktiskt inte i hennes tankar.
– ”Du ska inte bli dansare” sa alla, men jag sökte ändå in på Balettakademien. Jag åkte på audition och blev antagen, men bestämde mig för att tacka nej.
I stället blev det högskolestudier i idrotts- och friskvårdspedagogik i Göteborg, en del hobbydansande på fritiden, och dessutom undervisade hon i dans i både Göteborg och Uddevalla.
– Så blev jag inplockad i ett tillfälligt danskompani vilket ledde till att jag kom in i den professionella dansringen.
Därefter åkte hon på audition på Det Ny Teater i Köpenhamn och i konkurrens med 800 andra dansare fick hon ett jobb i uppsättningen av musikalen Beauty and the Beast.
– Det var som en dröm! Sedan var jag fast. Att få vara en del i en så stor produktion och en så stor ensemble är ett minne för livet. Jag fick också vänner för livet.
Totalt blev det omkring 200 föreställningar, sju varje vecka, innan Susanne på samma teater fick en danssolistroll i klassikern The King and I.
– Jag älskade tiden i Köpenhamn. Jag cyklade runt, hängde med polarna och spelade på kvällarna. ”Those were the days” säger Susanne och får något drömskt i blicken.
Nästa steg i danskarriären kom med Wallmans Salonger, med ett halvår på Silja Line.
– Det blev något helt annat jämfört med att vara en del i en stor ensemble. I Wallmans blev det mer egen sång, man syntes mer – och att få vara med i en sådan show var också väldigt kul.
Men den kanske största rollen som dansare kom i Malmö där Susanne spelade den vita katten i musikalen Cats i en uppsättning som även gästade den spektakulära utomhusarenan Dalhalla.
– Cats var fantastiskt. Alla jobb är roliga på olika sätt, men att få spela vita katten i Cats är för en dansare extra roligt, men krävande. Det är en fysiskt tuff föreställning, man är på scen hela tiden och sjunger och dansar. Det skulle jag aldrig klara av i dag, säger Susanne och skrattar.
– Nu är jag ju en medelålders tant (fyllde 40 tidigare i år), men jag ser det som något positivt.
I närmare två år medverkade Susanne i den svenska scenversionen av High School Musical som började på Nöjesteatern i Malmö för att sedan flytta till Göta Lejon i Stockholm och därefter vidare ut på Sverigeturné. Hon turnerade även med europapremiären av musikalen Sideshow och i Norge medverkade hon i musikalen Miss Saigon.
– Men jag kände under några år att jag egentligen ville sluta. Jag hade ett distansförhållande hela tiden och när det dök upp ett vikariat på Kulturskolan här i Örnsköldsvik tog jag det.
Ett jobb hos 2Entertain på kryssningsfartyget Color Fantasy tog vid, men under den tiden beslutade hon sig för att avsluta sin professionella danskarriär.
– Jag satt på båten och längtade hem och när det dök upp ännu ett vikariat på Kulturskolan flyttade jag hem. Jag älskade livet med att flytta runt men nu var det dags att bilda familj, jag ville ha barn.
edan 2012 jobbar hon på Kulturskolan som danslärare, samma skola som hon som femåring började dansa i – och hon trivs ypperligt.
– Jag har haft möjligheten att forma min egen tjänst, med musikalgrupper och jobb i särskolan. Jag är egentligen ingen dansnörd. Visst tycker jag att dans är kul men det riktigt roliga är mötet med ungdomarna, att få se hur de växer, hur de finner glädje i det de gör, och hur man får ihop en grupp som drar åt samma håll. Jobbet med särskoleeleverna är särskilt roligt, varje tisdag är ett party.
Samtidigt hänger ständiga orosmoln över Kulturskolan i form av återkommande neddragningar och sparförslag. Nu står det klart att Kulturskolan ska spara in fem miljoner kronor, vilket är en fjärdedel av hela skolans budget. Visserligen mindre smärtsamt än det förslag om total nedläggning som funnits, men ändå ett sparbeting som kommer att få stora konsekvenser på verksamheten.
– Vi gör så mycket som inte syns, Kulturskolan är så otroligt mycket mer än att barn lär sig spela ett instrument eller lär sig dansa. Hur de besparingarna ska gå till vet vi inte, och vi vet i dagsläget inte vad som händer till hösten. Men vi är ett otroligt team och vi kommer alltid att hålla flaggan högt, jag vill ge en eloge till hela kollegiet och till vår chef Ann-Catrin Brandtlin som alltid stöttar oss. Men visst kommer det att bli tufft med en så kännbar nedskärning.
Om det inte blivit dans, vad hade du gjort då?
– Ja säg det, jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor, säger Susanne och skrattar. Det är klart att jag tänker på vad jag skulle vilja göra om jag inte får vara kvar på Kulturskolan. Det vore faktiskt riktigt tråkigt, men jag hittar säkert på något.
Och hur ser sommarplanerna ut?
– Jag ska hänga med ungarna, vi kommer nog att bila lite hit och dit. Jag är lite rastlös och jag gillar att åka och göra olika saker.
Längre resplaner än bilturer finns också på en framtida önskelista – Susanne skulle gärna vilja åka till Sydkorea där hon föddes, ett land hon aldrig återvänt till efter att vid sju månaders ålder adopterats till Sverige.
– Det skulle verkligen vara roligt att åka dit någon gång. Jag och min man har varit i Kina och jag tyckte faktiskt att jag kände mig hemma i Asien.