Telefonen ringde vid tiotiden och när Sten svarade hörde han sin glada systerdotter Hannas röst i andra änden.
– Hej Sten, fullt upp förstår jag med förberedelser inför den stora dagen. Vill du ha hjälp? Säg bara till så kommer jag.
– Tack Hanna, det är snällt av dig, men jag tror att jag har läget under kontroll, det blir absolut ingenting märkvärdigt.
Han tvekade lite innan han fortsatte.
– Jag har tänkt på att du och den övriga familjen kanske skulle kunna komma dagen innan, om det passar. På själva födelsedagen blir det väl mest några gamla uvar med gamla minnen. Roligare då om vi kan ses bara familjen, i lugn och ro.
Kanske hörde han ett stänk av besvikelse i Hannas röst när hon svarade.
– Jo visst, om du vill det så kanske vi kan komma framåt kvällen, vid sextiden efter jobbet, går det bra?
– Det blir utmärkt, svarade han, ni är så välkomna!
Sten var inte de impulsiva handlingarnas man utan en vän av fasta rutiner och god planering. Han hade gjort noggranna förberedelser inför denna sin jämna födelsedag och han var nöjd med sitt beslut att inte blanda ihop människor som inte kände varandra. En dag för familjen och en dag för vännerna. Han hade inte ringt och bjudit några speciella, en och annan gammal vän och någon tidigare granne och arbetskamrat skulle säkert dyka upp ändå. Även om kontakter och möten inte skedde så ofta nu för tiden.
Sedan han blev ensam och lämnade radhus- idyllen för att flytta till en lägenhet inne i centrala staden hade han många gånger upplevt ett slags tomhet, en form av ensamhet. Han saknade att påta i trädgården och den lättsamma kontakten över häcken med sina grannar. Han tyckte också att det var väldigt många människor som bodde i huset. Det var svårt att få kontakt och känna gemenskap med någon av alla dessa nya grannar. Man sågs när man klev in och ur hissen och det blev sällan något mer än en artig hälsning.
Kanske att lägenheten var för stor för honom men den var trivsam och balkongen med blomlådor fick tjäna som ersättning för en trädgård. Och det fanns gott om plats för dottern Eva om hon skulle komma på besök med sin vinodlare från Nya Zeeland. En lång resa naturligtvis. Han förstod. Men det var en lika lång resa för honom ensam, åt andra hållet. Hon var duktigt på att höra av sig, på alla mer eller mindre upptänkliga sociala medier, men det kunde aldrig ersätta verkliga möten, tyckte han.
Sten tog fram sin ”att göra lista”. Han hade redan kunnat checka av fina duken, tvättad, struken och lagd över runda bordet i vardagsrummet. Fina kaffekopparna med fat och assietter nedtagna från porslinsskåpet, diskade och framställda. Fina silvret putsat och utlagt i perfekt ordning vid porslinet. Och till sist, konjakskuporna. Han såg verkligen fram emot att äntligen få bjuda ur den flaska han så länge sparat till denna dag. Men kanske skulle han också ställa fram några vaser om någon kom med blommor?
Han hade även beställt en tårta med färska jordgubbar från bageriet i kvarteret. Den vänliga damen bakom disken hade frågat honom om hur stor tårtan skulle vara, hur många bitar?
– Jag vet inte, hade Sten uppriktigt svarat. Det blir nog bara en liten mottagning, kanske att tio bitar skulle kunna räcka?
– Då säger vi det, sa hon. Det går bra att hämta den direkt på morgonen när vi öppnar.
Vid sextiden dagen innan födelsedagen stod de alla i hans hall, hans syster Birgitta och hennes döttrar Hanna och Ulla. I systerns famn fanns en stor färgsprakande bukett som hon överlämnade med en varm kram.
– Grattis Sten på födelsedagen så här en dag i förskott!
– Tackar, tackar! Välkomna! Nu ska jag bara hämta en vas. Stig in så länge.
– Vi sätter oss i köket, föreslog Birgitta. Du har dukat så fint och jag är rädd att vi spiller på duken.
Sten tyckte att det var ett bra förslag men kände att han skulle ha haft något bättre att bjuda på än den inplastade rulltårta han köpt i närköpet.
– Den riktiga födelsedagstårtan ska jag hämta först i morgon, ursäktade han sig.
– Det blir hur bra som helst Sten, intygade de alla tre. Tårta som tårta, sa de skrattande.
På födelsedagens morgon steg Sten upp och följde sina vanliga morgonrutiner. Det kunde inte ens en födelsedag rucka på. Frukost, kaffe, noga läsning av morgontidningen samtidigt som han hörde nyheterna i radio.
Klockan tio stängde han dörren till lägen- heten och gick till bageriet för att hämta tårtan.
– Hoppas att du får en trevlig födelsedag, önskade den vänliga damen i bageriet, och att tårtan smakar bra!
När Sten kom tillbaka och skulle kliva in i hissen fick han sällskap av en granne, en kvinna, som han kände igen från andra gemensamma hissturer. Hon såg tårtkartongen och frågade om det skulle bli kalas.
– Jag fyller år i dag, svarade han, och väntar hem några vänner.
– Så trevligt, svarade hon, och jag får gratulera!
Väl hemma bytte han om. Han satte på sig sin mörka kostym, en nystruken skjorta och en passande slips. När börjar en mottagning, frågade han sig själv. Klockan var nästan elva så det skulle väl dröja ett tag innan någon av gästerna anlände.
Han slog sig ner i sin favoritfåtölj och började läsa en artikel han inte hade hunnit med på morgonen. Han måste ha slumrat till ett tag för när han tittade på klockan var den närmare ett. Han reste sig upp och kontrollerade en sista gång det väl dukade bordet. Tårtan stod i kylskåpet och allt var under kontroll.
Sten väntade. Gick runt i lägenheten. Timmarna gick. När klockan var fyra hade ännu ingen gäst kommit och ingen hade ringt. Han kände hur besvikelsen tog tag i honom och han kände en odefinierbar uppgivenhet. Han hängde tillbaka kostymen, skjortan och slipsen i garderoben och bytte om till vardagskläder.
Han gick in i köket, öppnade kylskåpet och tog ut tårtan, ännu inte upptagen ur sin kartong. När han steg ut ur lägenheten med tårtkartongen i handen mötte han samma kvinna som på morgonens tidigare färd i hissen.
– Blev det inget firande, frågade hon.
– Ingen kom, svarade Sten. Jag ska lämna tillbaka tårtan och aldrig mer ordna något kalas.
– Så tråkigt, väldigt tråkigt, sa hon med äkta deltagande. Men jag tror faktiskt inte att bagerier tar tillbaka tårtor och säljer dom begagnade så att säga.
– Tyck nu inte att jag är framfusig, fortsatte hon, men jag kom just på en idé! Jag heter Margareta förresten och jag är väldigt förtjust i tårta. Vad tror du om att du går in i din lägenhet igen, öppnar tårtkartongen och om en liten stund kommer jag tillsammans med två andra grannar i huset? Ett par som jag känner väl och de bor i lägenheten ovanpå din.
Sten blev så förvånad att han inte kom sig för med att protestera.
– Det var en bra idé, en mycket bra idé faktiskt, svarade han, till sin egen stora förvåning. Jag kanske också ska presentera mig, Sten är mitt namn.
När han åter klev över tröskeln till lägenheten kände han sig nästan lite upprymd. Så oväntat, så totalt överraskande. Han öppnade kartongen och placerade tårtan på ett fat i högsätet på festbordet.
Ungefär en kvart senare stod så Margareta i hans vardagsrum tillsammans med de två grannarna som presenterade sig som Agneta och Erik. Han kom ihåg att han hade sett dem vid några tillfällen i entrén.
– Ni är så välkomna, hälsade Sten, och så vänligt och roligt att ni vill komma och dela min födelsedagstårta med mig.
– Vi tog med oss lite bubbel att skåla i för jubilaren, sa Erik, och då är det väl på sin plats med att vi stämmer upp i en hyllningssång och utbringar ett fyrfaldigt leve!
Det blev en födelsedag och en kväll som Sten aldrig ville skulle ta slut. Hans nya vänner visade sig, att förutom tycka om tårta, också vara glada, roliga och underhållande.
Under kvällens lopp möttes Stens och Margaretas ögon ofta över bordet. I hennes ögon såg han värme och glädje. Hon log mot honom och han log tillbaka och kände en oväntad samhörighet som var svår att förklara.
När Agneta och Erik tackat för sig och för en härlig kväll dröjde sig Margareta kvar i hallen. Sten gick fram, vände sig mot henne och tog hennes händer.
– Tack Margareta! Det var en fantastiskt bra idé du fick där vid hissen. Du har gett mig den bästa födelsedag jag någonsin kunnat önska mig och drömma om. Så fint att möta dig, och jag vill lära känna dig mer. Vad tror du om en promenad tillsammans i morgon och en gemensam lunch på något trevligt ställe?
– Tack själv Sten, svarade Margareta, jag är så glad över den här kvällen tillsammans med dig. Jag tar mycket gärna en promenad och jag känner till en mysig liten restaurang nere vid strandpromenaden. Vi ses igen i morgon!
– Och många andra gånger framöver hoppas jag, sa Sten.
– Det vet jag att vi gör, svarade hon och skrattade, och han såg en härlig glimt i hennes ögon.
Senare på kvällen ringde telefonen och han hörde sin dotter Evas röst.
– Grattis pappa på födelsedagen, hur har dagen varit?
– Min födelsedag blev helt underbar, svarade Sten. Och vet du Eva, jag har börjat tänka på att besöka er på Nya Zeeland. Kanske att jag då också frågar om jag kan ta med mig en vän.
av Åsa Bodén