Alla har sina egna orsaker till att gå en eller flera av de sträckor som var och en gör halt i Santiago de Compostela i Spanien och dess katedral där aposteln Jakobs relikskrin förvaras. Tillsammans utgör de pilgrimsleden El Camino de Santiago, på svenska kallad Jakobsleden, som 250 000 uppskattas vandra varje år.
– I dag går inte lika många för religiösa skäl som tidigare, jag har stött på kompis- gäng, pensionärer och andra grupper som gör det för skojs skull. Många väljer också att vandra ensam och de är ofta i ett skede i livet då de behöver tid att tänka och reflektera. Att vandra så långt och länge är ett väldigt bra sätt att rensa huvudet från negativitet, säger Roland Mongelli från Örnsköldsvik.
Vid två tillfällen har han var gång lagt över en dryg månad på att vandra längs leden. Den första 2017 och då från franska staden Saint Jean Pied de Port; den mest populära sträckan där dagens moderna pilgrimgsvandrare passerar 350 byar och städer och bland annat tar dem upp i Pyrenéerna.
Under de 82 milen fick Roland många natursköna och kulinariska upplevelser vilka han delade med sig av på sitt då nystartade Instagramkonto ”Walkingman2020”. Men lika mycket innebar äventyret ett tillfälle för honom att stanna upp en stund och få nya perspektiv.
– Den gången hade jag ett behov av att tänka över mitt liv. Jag hade skiljt mig och min dotter hade flyttat utomlands. Det var en vändning i livet och hemma, mitt i vardagssmeten, är du inte riktigt fri i tanken. Att gå långt såg jag också som en utmaning och jag kastade mig verkligen in i det efter att ha sett en dokumentär om El Camino, där de som gick förde filosofiska diskussioner.
I början av sin ensamvandring var Roland helt fokuserad på de fysiska sensationerna. Men långsamt ändrades upplevelsen till att bli en njutning samtidigt som föreställningen att dagarna till största del skulle spenderas i ensamhet kom på skam. Möten med de många andra vandrarna utmynnade i både korta och längre, djupare samtal – för den som ville.
– Alla har sin egen anledning till att gå El Camino, folk har respekt för det. Du kan välja att vara i en bubbla eller jättesocial, det är upp till dig och en av tjusningarna. Allt är också väldigt bra ordnat, längs vägen finns härbergen, exklusiva för de som går leden, ofta drivna av religiösa samfund. Vanligen går folk från sju på morgonen till ett, tvåtiden på eftermiddagen. Sedan vilar de, samlar tankarna och låta upplevelserna sjunka in.
– På kvällen blir det ofta gemensam middag med exempelvis 40 personer från 17 olika länder runt ett bord där ingen vet vem den andra är eller jobbar med. Oavsett om någon är vd, möts man på samma nivå och alla ser likadana ut i sina vandringskläder. Det är jätteroligt.
Egentligen är el Camino en lyxvandring, menar Roland. För 350-400 kronor per dygn klarar du dig bra och har pengar över till café- eller pubbesök efter att boende, middag och frukost är betalt. För den som håller hårdare i pengarna finns platser att laga egen mat på och möjlighet till ”donativo” hos de icke vinstdrivande härbärgena; att betala det du har råd med. Till skillnad mot för Sverige, är det heller sällan långt mellan byarna.
– Men Örnsköldsvik har jättebra vandring. Har du aldrig vandrat själv, börja med att upptäcka det vi har här i kommunen, det finns fantastiskt vackra platser. Och lättillgängliga. Ett tips är Bergsjön, så nära stan, där har du en jättefin badsjö och en fin stig. Jag är förvånad hur ensamt det är där. Höga Kusten-leden är också otroligt vacker.
I början av maj kom Roland hem till Sverige från sin andra El Camino-vandring. Denna gång med Lissabon, Portugal som startplats – en sträcka på 62 mil. Framöver väntar en tredje camino på en lite tuffare sträcka längs Spaniens norra kust.
– Folk som vandrar söker välmåendet det ger. Ett viktigt tips för det är att gå i egen takt även om ni är en grupp, eftersom var och en upplever saker annorlunda. Om ni går El Camino kan ni alltid sammanstråla igen vid boendet. Och alla kan gå, oavsett fysiska förutsättningar, det är bara att gå kortare. På det finns det många exempel.
Om sina egna upplevelser summerar han:
– Om första sträckan var mer av en utmaning, var denna en rening. Jag ser vart jag är i livet mer klart. En portugisisk man frågade hur jag mådde efteråt, jag sade att jag kände mig tio år yngre, inte bara fysiskt. Man nollställs, på något vis, av att gå El Camino. Folk ser gladare ut. Friskare. Det är lite svårt att förklara, sådant går inte att ta på. Men efter en lång, mörk vinter har jag fyllt på rejält med livsenergi.