I det från de stora altanfönstren väl upplysta vardagsrummet i Nötbolandetvillan ljuder de första tonerna från Melissa Horns album ”Jag går nu”. Nedsjunken i soffan sitter Fredric Wedin och ler stort.
– Otroligt bra, konstaterar han glatt.
Melissa Horn är bara en i en lång rad av artister den 44-årige företagaren bokat till Örnsköldsvik sedan starten av Verkställande Byrån för elva år sedan. Alla håller han inte lika högt som just Melissa, rent smakmässigt, även om han är bred i sitt lyssnande.
– Det är inte alltid jag går i gång personligen, men jag vet att det är populärt och att det funkar. Det sorgliga är att jag haft svårt att njuta alls av konserter på grund av det jag jobbar med. Exempelvis kan jag sitta och fundera på hur man utrymmer lokalen om något händer. Jag har varit lite yrkesskadad.
Den senaste tiden har han dock funnit ro i sitt musiklyssnande igen. Musiken är sedan barnsben djupt rotad; förutom en sju år äldre bror med massivt musikintresse spelade även hans far i dansbandet Lewis Orkester, vilka under 60- och 70-talet turnerade aktivt. En USA-byggd Gretsch Chet Atkins-gitarr, köpt 1967, är en ömt vårdad gåva från hans numera avlidne pappa som alltjämt hänger på väggen i Fredrics kontor.
– Patrik, brorsan, var en allätare av musik när jag växte upp. Jag fostrades nog omedvetet av honom utan att då riktigt veta vilka skivorna var. När jag blev större och bläddrade i hans skivbackar kunde jag hitta riktiga guldkorn – han hade stenkoll. Men det jag, brorsan och pappa samlades kring var Eagles. De förenade oss. Det spelar ingen roll vilken låt du väljer av Eagles, allt är faktiskt bra.
Det är nerven, menar Fredric, som gör Eagles speciella. Soundet, med den karaktäristiska stämsången, och en perfekt avvägning mellan rock och country.
– Vi hann se Eagles tillsammans. När pappa sedan gick bort för ett år sedan och jag och min bror lämnade sjukhuset i Sundsvall tidigt på morgonen, kommer jag så väl ihåg den magiska soluppgången som mötte oss vid Högakustenbron. Det var en klarblå himmel. Vi spelade Eagles konstant, jag tror inte någon av oss sa något alls, och det kändes så jäkla rätt. Det var på många sätt ett fantastiskt avslut på en annars väldigt sorgsen dag.
Just bilen verkar vara en plats där Fredric, som ofta är på resande fot, tar sig tid att lyssna på musik. Men ibland, oftast när frun och de två barnen lämnat huset, sätter han sig ned en stund för att finlyssna på riktigt. Då på LP-skivor med ljud från ett par högklassiska elektrostathögtalare.
– Jag har ingen behållning av musik som låter illa, ljudet ska vara snyggt mixat. När tid finns sätter jag mig här i soffan och lyssnar en stund innan jobbet kallar. Jag lever med jobbet hela tiden, dessvärre – men det är inte synd om mig, jag har valt det själv och har tur att ha en fru som låter mig lägga ned så mycket tid. Det enda hon kräver är att jag är närvarande, på riktigt, när jag är hemma. Så vi försöker se på filmer och tv-serier om kvällarna. Men då somnar jag oftast.
I veckans nummer av Tidningen 7 (nr 16 2019) kan du läsa mer, bland annat om Wedins favoritalbum.