I början av 1900-talet var ånga ett vanligt drivmedel inom bilindustrin. Närmare hälften av det nära tusentalet bilar som fanns i USA kördes på ånga och de blev även ganska vanliga i Europa. Med en ångbil kunde man dra lärdom av flera decenniers ångloks-tillverkning och i början fungerade de betydligt bättre än de bensindrivna på fyra hjul.
Men det är knappast därför Lars Stattin valt att lägga ner så mycket tid på sin ångdrivna skönhet. Här handlar det uteslutande om intresse, noggrannhet, fingerfärdighet och en stor portion kunskap.
Samt oceaner av tålamod.
– Ja, så är det nog. Men jag trivs jättebra här bland bilarna och det är här jag tillbringar den mesta tiden, säger Lars.
När vi hälsade på i höstas var hans mest spektakulära objekt just den ångdrivna Steamern. Nu är bilen dessutom lackad i svart och rödaste rött och ett stort steg närmare att pryda Nordingrås kurviga landsvägar och storslagna natur. Målsättningen är nämligen att den omfattande renoveringen ska vara fullbordad till sommaren.
– Ja, så är åtminstone tanken. Men det är inte vikten av att bli färdig en viss tid som driver mig. Det är snarare som det brukar heta; det är vägen dit som är mödan värd, fortsätter Lars och visar oss runt bland alla veteranbilar.
Många av dem äger han själv och där finns även renoveringsobjekt som han åtagit sig på uppdrag av andra. Det kanske mest imponerande med Lars Stattin är att han gör allt på egen hand, oavsett om det handlar om att snickra, skruva, sy, svetsa, smida eller lackera. Allt från de stora till de pyttesmå detaljerna bär hans signum.
Huruvida han blir klar till sommaren med sin gamla ångmaskin, som bara Gunnar Modig i Domsjö äger en motsvarighet till, återstår att se. Med tanke på att han även är engagerad i Nordiska Kammarorkestern och som vaktmästare vid Mannaminne kan det onekligen bli lite ont om tid.
Men hur det än blir så tar Lars Stattin det med ro.