Text: Anna Appelblad
Vi har varit på besök i staden Shanghai där över 24 miljoner kineser bor och där inget tycks vila. Vilken förmån att vistas en dryg vecka bakom den digitala järnridån med 23 fantastiska innebandytjejer, fem ledare och några föräldrar/syskon. En entusiastisk kines och duktiga ledare har sett till att tjejerna deltagit i den första internationella innebandyturneringen mellan Kina-Korea-Sverige. Flera sponsorer från vår stad har bidragit och Sverige har representerats av Gullänget Krokstas JAS-lag från lilla Örnsköldsvik. Det totala antalet innevånare i Ö-vik är troligtvis mindre än de som åker på röd linje i Metron under en timme en vanlig morgon.
Med öppenhet och god stil har tjejerna lotsats genom skolbesök, otaliga te-ceremonier och officiella tal om enhet och brobyggande. "Coming together is sharing, staying together is progress, and working together is success." Orden är vice rektorns på skolan där endast 1% av de sökande kommer in. Vi lotsas i buss med ständigt närvarande fotograf. Powerpointpresentationerna är långa och plaststolarna ger träsmak. Men tjejerna lyssnar och jag känner mig stolt över deras förmåga att anpassa sig utan att förlora sig själva.
När vi rör oss själva eller i grupp stoppas vi och många vill ta selfie med oss. Våra 23 vackra unga västerländska kvinnor i grupp väcker fortfarande stor uppmärksamhet men även en medelålders morsa på upptäckarfärd förevigas på otaliga kort, särskilt bortanför turiststråken.
På the Bund, stråket vid floden och utsikten över skyskraporna i stadsdelen Pudong blir våra gruppfoton till spektakel. Hela tiden bryter någon kines in och vill vara med. Jag undrar vad de ska göra med alla bilder och tänker sen att de förmodligen gör som vi. Postar den i något flöde, nickar igenkännande och sen försvinner detta också i cyberrymden.
Trafiken är annorlunda mot i Ö-vik. Det vi suckar över i Max-rondellen och kallar mycket är inget mot det flöde och de avgaser trafiken innebär i Shanghai. Mördarmopeder drivna av el smyger ljudlöst upp bakom dig och klipper bakkappan om du inte ser upp. Trafiken är massiv och fastän många kör mot rött ser vi inga olyckor. Det stora kugghjulet Shanghai har en egen rytm och tycks samverka. Bilarna finns i miljontals, är nya och många märken inhemska.
Metrosystemet är världens längsta och nyaste. Där står du i rusningstrafik packad som en sill, men lokalborna förmår ändå surfa på stans fria wifi. Alla använder nya mobiltelefoner och ser avslappnat accepterande ut, själv står jag svettig och undrar hur jag ska lyckas komma ut ur den fullpackade vagnen. Men det går.
Hela staden andas affärer och rörelse. Det byggs om, byggs till och rivs, för att byggas upp igen. Där världens näst högsta byggnad Shanghai Tower (632 meter högt) nu står fanns 1990 mest låga lerhus. Allt är i ständig progress, staden och dess innevånare tycks ständigt arbeta. Framåt, uppåt och med kraft. Individen bidrar till kollektivet i ett väloljat maskineri som övervakas av kameror. Chatten vi måste använda för att kommunicera med varandra heter WeChat och ägs av regeringen. Kineserna själva betalar det mesta via detta system i sina mobiler och det fungerar smidigt, men ger eftertanke och väcker viss paranoia. Allt förefaller väloljat på ytan och alla kommer fram. Vid övergångsstället, i Metron, vid dumplingsståndet som säljer gröna geléklumpar och attraherar hundratals. Alla trängs smidigt utan att riktigt knuffas.
Förlägenheten och oförmågan att förstå ens den enklaste frasen på engelska är markant. Förutom vid fake-market; en blandad upplevelse och turistfälla där du förväntas pruta och bråka med glimten i ögat. Tjejerna lär sig snabbt och köper hem presenter och fina saker.
Vi var varnade för toaletterna, men även de fungerar perfekt. Allmänna toaletter som underhålls finns på gångavstånd från varandra. Visserligen ibland bara hål i kaklet men de funkar bra. Onödigt att köpa med toarullar från Sverige, bättre ta lite i fickan innan du lämnar hotellet. Alla malls och stora firmor försöker vinna tävlingen om fräschaste toan och den inkluderar papper, doft och ibland även handkräm och självklart den obligatoriska pianobakgrundsmusiken. Toasituationen i Stockholm eller annan svensk stad känns medeltida och jag funderar på rimlighet i detta.
Att lära sig engelska för att kommunicera verkar nog rätt onödigt för den vardagliga kinesen när det finns översättnings-appar som fixar det och du redan har 1,5 miljarder människor att kommunicera med. Med kroppsspråket tar vi oss fram i den aldrig tysta staden. Det är ljud överallt, och även i hotellrummet. Kinesiska måltider äts med fördel högljutt smackade, det spottas och harklas och pratas mycket högljutt i mobiltelefonen. Men på det hela sker det på ett väldigt respektfullt sätt och du lämnas för det mesta ifred. Jag kommer på mig själv att sjunka in i stadens puls och finna vänliga diskreta leenden från dem jag möter och trängs med i Metron.
En morgon invaderas vårt hotell av en amerikansk skolklass. Ljudnivån blir genast markant högre. Jag och kineserna tittar i samförstånd tyst på varandra och häpnar över framfusigheten. Med individuellt högmod förklarar plötsligt de unga amerikanerna hur vi ska ta frukost eller trycka på knappen i hissen. När de försvinner fortsätter vårt makliga ickeverbala kommunicerande och jag konstaterar att det finns olika sätt att se på världen och sin roll i den.
Maten har varit intressant. Den finns i varje gatuhörn och dygnet runt. Misströstar du och blir sugen på västerländsk mat finns de kända kedjorna representerade för en aningen dyrare peng och alltid med fritt wifi. Maten äts med pinnar och ingen med pengar behöver svälta. Överallt säljs föda, i olika form. Det mesta smakar men kanske inte alltid som det du är van vid.
Staden är dock nästan vackrast på kvällen när allt lyses upp av lampor och neon. Plötsligt syns inte betongen och det gråa så väl. En vecka i en av världens största städer har krupit under skinnet på mig. Vi avrundar med det vi kom för; att spela innebandy. Tjejerna är coola och visar vart skåpet ska stå. Det koreanska herrlaget bjuder på hårt motstånd i cupfinalen men vi vinner allt. Teknik, skott och lagprestation. Efteråt ska allt dokumenteras i oändliga gruppfoton. Tidningarna rapporterar, det filmas och sänds på någon av de inhemska kanalerna. Tjejerna får tekoppar, mjukisdjur och uppmärksamhet. Men för mig är det viktigaste deras nya intryck, sportsliga uppträdande och hur de gjort detta tillsammans. De gör det med klass och som ett kollektiv och jag är redo att åka hem.
Napoleon tillskrivs ofta citatet; ”Kina är en sovande drake, låt draken sova. För när den vaknar kommer världen att skaka”. Vi kan konstatera att Kina är vaket, teknikinriktat och expanderande på många sätt. Det är massor med Kina jag inte förstår. Det vi inte förstår eller kan förklara skrämmer oss ofta men i det finns mycket att lära. Våra tjejer var fantastiska representanter för kvinnlig lagsport i en stor stad som förmodligen glömt oss innan vi åkt hem. Men våra nya lärdomar och minnen av en oförglömlig annorlunda vecka består.