”Dom andra”, de som Mårten kallade för hockeykillarna, de hade rätt kläder, var bra på rätt saker, pluggade och drog till sig alla tjejer. Mårten varken ville eller kunde foga in sig i den normen. Han spelade hockey upp till årskurs sju när en gallring gjorde att han hamnade i gänget som fick byta klubb, från Modo till Svedjeholmen.
– Inget ont om Svedjeholmen men att komma till en konkurrerande klubb, petad från sitt lag, och försöka hitta sin plats i gruppen det var inte direkt lätt i den åldern.
Mårten lämnade ishockeyn och han har haft svårt för det där med föreningsliv sedan dess, även om hjärtat alltid brunnit för Modo.
– Föreningslivet kan nog vara bra, men det måste finnas något för ungdomar som har en stark drivkraft för annat än idrott, där det inte är samma förutsättningar när för mycket resurser läggs på ett och samma ställe.
Mårten hade turen att ha en kompis som han kunde dela sitt musikintresse med. Han lärde känna Tomas Haake, trummis i Meshuggah, redan i förskolan och de började spela tillsammans i pannrummet hemma hos Tomas.
– Musiken var en sådan lättnad för mig. Där fick jag utlopp på ett sätt som jag inte fick någon annanstans. Nu har jag fått leva ett helt liv med musiken och dessutom delat det och rest runt världen och turnerat med min bäste vän.
Mårten är en av tre låtskrivare i bandet och jag ber honom beskriva sin skapar- process.
– Jag är inne i en skrivperiod just nu. Jag har fördelen att kunna dela upp mitt liv mellan vardagen hemma i Bjästa, min oas där jag får lugn och ro, och studion och bandet nere i Stockholm. När vi har nytt album på gång vet jag hur framtiden ser ut med en skrivperiod på ungefär ett år följt av en inspelningsperiod och sedan blir det turné och resande i två år, med tid hemma mellan turnéerna.
I april avbryts skrivperioden för spelningar i Chile, Argentina, Mexiko och USA. I augusti blir det ett till avbrott för en europaturné. Idéerna till nya låtar kommer till Mårten oavsett var han befinner sig.
– För mig är kreativiteten det där som kommer utan någon struktur, det är kompulsivt för mig, ett tvång. Det finns liksom ingen vilja i det. Det kan komma när jag står i köket och lagar mat eller som en gång på turné när vi hade kört på hårt och jag var övertrött och försökte vila på golvet bakom scenen medan förbandet spelade. Jag låg med en handduk över huvudet och lyssnade halvt på musiken och i den stunden kom en låtidé som gjorde att jag fick greppa gitarren direkt och hitta ett lugnare ställe där jag kunde få ner de stora dragen på papper. När det kommer måste det ut.
När det gäller detaljer, att analysera och skriva klart, behöver Mårten stänga in sig och jobba. I ett uthus på tomten i Bjästa har han inrett ett eget rum, det han kallar för boden.
– Där kan jag jobba ostörd och förlora mig i processen. Utan att jag märker det kan sex timmar flyga förbi och när jag är i den bubblan vill jag inte bli ryckt ur den.
Mårten bor tillsammans med sambon Linda och sonen Nemo från ett tidigare förhållande och de vet båda att inte störa Mårten i boden.
Det händer att det kommer annan musik när Mårten skriver. I början när det hände försökte han kämpa emot det, tyckte att det störde. Numera får det komma och sparas på sidan om.
– Jag kan inte sätta mig ner och bestämma att nu ska jag göra Meshuggah-musik. Jag sätter mig ner för att vara kreativ och det som blir, blir. Jag kan inte söka efter det. Min egen musik kan komma som rent klassiska kompositioner som liknar filmmusik, med drag åt Simon & Garfunkel, långsamt och atmosfäriskt.
Meshuggahs musik färgas av ett påtagligt mörker och jag blir nyfiken på om det även finns i Mårtens egen musik.
– Ja, fast det är mer av ett vemod. Jag gillar verkligen det uttrycket och återvänder hela tiden dit. Vemod är ju en form av glädje också, en känsla som jag tycker finns vid begravningar, där det egentligen bara är mörkt och tungt men där det finns ett hopp ändå.
Mårten har nått stora framgångar med Meshuggah men när jag frågar om han känner sig framgångsrik är svaret inte självklart.
– Här hemma i Bjästa, och även i studion i Stockholm, är jag samma Mårten nu som när jag var 15 år. När vi åker på turné inser jag att vi är stora som band. Där möter vi våra fans och de stora publikhaven, men det är som ett parallellspår som bara händer medan våra liv är vid sidan om. Vi är ju fem grabbar från Norrland och är rätt bra på att medvetet ta ner varandra på jorden.
Vi byter ämne och pratar om drivkrafter och det är tydligt att viljan att kämpa för att gå sin egen väg har stor betydelse.
– Meshuggah har aldrig velat vara mellanmjölk. För oss har det alltid varit en komplimang när vi hör att vår musik anses mörk och svår. Vi har fått frågan om att göra det mer tillgängligt men då har vi alltid hamrat ännu hårdare på vår egen väg i stället.
Bekräftelsen då, hur är det med den som drivkraft?
– Den är inte en drivkraft i sig men saknar inte betydelse. Jag har haft förmånen att spela med flera av mina stora idoler och förebilder och när de musikerna säger till mig att det jag gör är bra, den bekräftelsen betyder allt. Att få den från de som format mig som musiker, då är ju cirkeln sluten. Sedan är det häftigt att få höra från fans att vår musik berör och gör skillnad.
Han ställer höga krav på sig själv i sitt skapande, ett krav som kommer inifrån och som även finns hos Meshuggah.
– Vi har alltid satt vår egen ribba så högt att vi aldrig kunnat nå dit och jag tror det har tagit oss dit vi är i dag. Vår ambition är att golva folk men det kan man ju inte alltid göra.
Den ambitionen har Mårten även när det gäller att släppa egen musik. Samtidigt finns en osäkerhet inför att stå helt på egna ben.
– Jag har ju aldrig gjort det, aldrig stått där naken och ensam och jag vet ärligt inte om jag kommer att våga göra det. Jag blir osäker på allt, vilka musiker jag skulle samarbeta med och sånt. Då är det bra att ha de som påminner mig om att jag ju inte behöver börja om från noll, att jag har massor av kontakter i mitt nätverk. Jag gillar att utmana mig själv så jag får fortsätta spara på det som kommer tills jag inte kan låta bli att spela in.
Meshuggah
Meshuggah är ett progressivt metalband som har vunnit respekt världen över som banbrytande i sin genre. Bandet bildades i Umeå 1987 och har sedan dess släppt nio album, turnerat världen runt och placerat sig på amerikanska Billboard 200-listan. Rolling Stones Magazine har inkluderade bandet i ”the 10 Most Important Hard and Heavy Bands”.