Ett hundratal hade sökt sig till Folkan Teater för att se Uje Brandelius i hans ”Spring, Uje, spring”. Med sparsam scenografi bestående av ett bord draperat med gult lakan, en orange papperskorg och tre små förinprogrammerade syntar på ett lodrätt stativ skapade Uje en mix av konsert, stand up, utlämnande självbiografi, komedi, tragedi och terapi.
Bakgrunden är denna: Uje Brandelius hade frontat bandet Doktor Kosmos i närmare 25 år när han hösten 2015 släppte soloskivan ”Spring, Uje, spring”. En platta med vardagsnära texter om livet, kärleken och dagishämtningar. När den var släppt började han planera en musikföreställning på en liten teater i Stockholm och i samma veva märkte han att kroppen inte lydde som den skulle – han fick beskedet att han har Parkinsons sjukdom.
Uje inleder med att traska runt i salongen och hälsa på några i publiken, sedan berättar han kort om sin uppväxt; hur han efter tio flyttar under de tio första åren inte känner sig särskilt rotad någonstans; att han aldrig började idrotta på grund av att hans mamma vad idrottslärare; att han trodde att han kunde bli vad han ville för att hans pappa var syokonsulent. Han ville bli en berömd sångare som sin mest kända släkting, farfars bror Harry Brandelius. Namnet Uje får också sin förklaring, mamma heter U(lla), pappa Je(rker).
Vi får ta del av hur idén på en teateruppsättning växte fram, Uje säger att han helt enkelt var för lat för att turnera. Men kan han spela teater? Han ger prov på sitt teaterskratt, teatergråt och teatermelankoli, och eftersom detta är en budgetföreställning där han bara har råd med en enda skådespelare – sig själv – så tar han hjälp av en kvinna i publiken som i en absurd dialog får agera telefonförsäljare från försäkringsbolaget Profitia.
Uje uppvisar klassiska symptom på Parkinsons, hans vänsterhand skakar och han har en lätt trippande gång med små steg. När han kommer till punkten i sin berättelse om livet, där han får sin diagnos – då blir det allvar på riktigt. Den låååååånga tysta sekvensen efter läkarbeskedet ”du har Parkinsons sjukdom” – den känns i hela kroppen hos samtliga i publiken. Det blir dödstyst i salongen. Detta förstärks sedan av låten ”Här kommer livet och du fattar ingenting”.
– Idag är min friskaste dag. Jag kommer aldrig att vara friskare än nu … och nu. Och jag kan inte göra ett skit åt det, säger Uje, men visar ändå upp en positiv livsglädje som förhoppningsvis smittar av sig på alla som ser denna föreställning.
Efter långa ovationer skyndar sig Uje ut från salongen och ställer sig vid Folkans entré för att ta alla i hand och personligen tacka för att de kom. Det är vi som ska tacka – för en lektion i hur man tacklar livet när det utan förberedelse slår till med full kraft. Fullständigt briljant, Uje!