Det är bara i Sverige, Finland och Norge vi firar Tjugondag Knut. Resten av världens julfirare sätter punkt redan 6 januari.
Bakom benämningen ”tjugondag Knut” ligger bland annat en historia om maktbegär och mord: Knut Lavard var en dansk hertig som mötte sin bödel i kusinen Magnus på grund av rivalitet om vem som skulle överta tronen från kung Nils. Knut helgonförklarades 1169 och i almanackan hittas som bekant just Knut den 13 januari – men för många år sedan firades Knuts namnsdag 7 januari.
Anledningen till förändringen kan spåras till sekelskiftet mellan 1600- och 1700-talet. Vid det laget bestämdes det av Svenska kyrkan att julen som högtid skulle förlängas en vecka, eventuellt för att ytterligare förstärka kyrkans ställning. Eftersom namnet Knut och talesättet ”Knut för julen ut” redan då var så starkt förknippat med julavslutningen, fick namnet Knut helt enkelt följa med i nyordningen; namnsdagen flyttades alltså till 13 januari där den återfinns än i dag.
13 januari var också en dag då gästerna förr i tiden symboliskt kördes ut från julfirandet; forskaren Olof Rudbeck beskriver händelsen som ett ”gästabudskrig”.
Att också julgranen kastas ut i en så kallad julgransplundring är en borgerlig tradition från 1800-talet, då barnen fick både presenter och godis. På 1950-talet var julgransplundringen ett vanligt inslag i var mans hem, likväl den tillhörande sången: ”Nu är glada julen slut, slut, slut… julegranen dansas ut, ut, ut…”