Nour Nehme håller pipetten lågt över det vita A4-arket. En droppe blodliknande vätska landar mjukt och bildar en liten, sammanhållen pöl.
– Nu testar vi från högre höjd, cirka 70 centimeter, säger Nour och höjer handen.
Sittande runt bordet iakttar fyra åskådare hennes rörelser. Det hårdare nedslaget orsakar en något större, osymmetrisk cirkel. En tredje droppe, från dubbla avståndet, får röda streck att spridas längs pappret.
I Ängetskolans kemisal pågår denna eftermiddag fler liknande experiment. Fördelade på en handfull stationer har fem sistaårselever från Höga Kusten Teoretiska gymnasiums naturvetenskapsprogram uppdraget att lära ut om kriminalteknik. Cirka 20 niondeklassare från Änget har samlats för att prova på.
– Kriminalteknik är ämnesinnehållet i fördjupningskursen naturvetenskaplig specialisering. Vi körde i gång den redan på Mikael Elias-gymnasiet, då på 50 poäng. Efter gymnasiereformen utvecklade vi kursen och nu är den på 100 poäng, dubbelt så stor, säger Johan Åström, gymnasielärare i biologi, kemi och naturvetenskaplig specialisering.
Kriminalteknik, eller forensik, är polisens arbetssätt att säkra teknisk bevisning i en brottsutredning och lektionen påminner en hel del om valfritt avsnitt ur tv-serier som ”CSI: Crime scene investigation” eller ”Dexter”.
– Det är fortfarande inne med liknande serier och kriminalteknik är både stimulerande och fränt att prova på. Responsen har varit väldigt positiv. För mina elever handlar dessa skolbesök om att lära sig att undervisa andra och högstadieeleverna brukar uppskatta lektionerna. Det är en win-win-situation.
Ängetskolan är bara en i raden av högstadier som naturvetarna, 13 i antal, besökt för att omsätta sina teoretiska kunskaper i praktik. Och det de har att förmedla verkar mycket riktigt spännande. Medan Änget-eleverna samsas om pipetten förklarar Nour hur blodfläckarna ger ökad förståelse för omständigheterna på en brottsplats, bland annat gällande vinkel, fallavstånd och den sårades rörelsehastighet och riktning.
– NO är inte alltid jätteroligt, men det här var kul. Lite sugen blir man nog på att jobba med kriminalteknik, det är coolt hur mycket det går att utläsa av en droppe blod, säger Greta Wikman som går klass 9A.
Vid bordet bredvid berättar Sofie Brücher om tekniken att säkerställa fingeravtryck. Lamporna i salen släcks ned och på en genomskinlig platta lyser ett tydligt mönster upp i mörkret. Vanligt är att pensla med kol- eller magnetiskt pulver för att synliggöra ett avtryck, men i detta fall demonstrerar Sofie en annan, mer effektfull, variant: fluorescerande pulver som återremitterar ljus under uv-belysning.
– Fascinerande med kriminalteknik är hur många detaljer det finns på en brottsplats och hur en undersökning följer enkla principer. På film verkar det komplicerat, men det går att göra själv i ett klassrum, säger Sofie som hittills hunnit med att hålla lektioner på två högstadieskolor.
– Det är ett intressant jobb med mycket analytiskt tänkande kombinerat med praktiskt arbete, jag kan absolut tänka mig detta som yrke.
På en tredje station sågar, hamrar och hugger elever med olika redskap på en stor träskiva. Ljudnivån blir hög och alla ombeds skydda öronen. Skivans nya märken och håligheter från saxar och knivar fylls sedan med snabbtorkande silikon; avgjutningar tänkta att i praktiken tas med till laboratorium för vidare analys.
– Vissa saker, som en vägg, går helt enkelt inte ta med från en brottsplats, förklarar Johanna Lindblom.
Avgjutningen kan avgöra vilket typ av verktyg som använts och i en riktig utredning är det centralt att det hittas, för att jämföras med spåren från brottsplatsen.
Experimenten fortsätter och det ligger ett konstant sorl i luften. Att lektionen engagerar är tydligt. Kanske sammanfattas den bäst av den Änget-elev som med hög röst spontant utropar:
– Jag är den nya G.W!