Jag vet en del om att inte ha samma förutsättningar som alla andra. När jag var sex år gammal drabbades jag av höftsjukdomen Perthes. Efter två år i rullstol, två år på kryckor, två höftoperationer och oräkneliga sjukhusbesök vet jag vad välfärd betyder. Och jag är smärtsamt medveten om att jag, som vuxit upp i Sverige, haft unikt goda förutsättningar.
För människor med funktionsvariation växer inte bara upp i länder med utbyggd välfärd. Ute i vår omvärld lever de. De som diskrimineras och lämnas efter. De som är totalt beroende av sina familjemedlemmars goda vilja. De som inte får den vård jag fått. De som löper större risk än andra att utsättas för våld och övergrepp. Precis som för alla andra människor påverkar socioekonomiska förutsättningar dessa människor och deras chanser i livet. Helt ärligt: det är förjävligt.
Alla barn har rätt till utbildning – och utbildning är alldeles nödvändigt för att röra sig ur fattigdom. Därför är det extra smärtsamt att just denna grupp hålls tillbaka. De har samma rätt till skolgång. Ändå går bara ett av tio barn med funktionsvariation i skolan, enligt uppskattningar.
Detta är varför initiativ som Musikhjälpen är så fantastiska. För en femtiolapp får ett barn en ny krycka. För en tvåhundring ser du till att ett barn får träffa en sjukgymnast. En tusenlapp räcker för en rullstol. När vi tillsammans går ihop, då kan vi göra skillnad. Och genom arbete i FN, och via humanitärt bistånd är vårt lilla land i världen en humanitär stormakt. Den skillnaden gör vi när vi inser hur mycket starkare vi är tillsammans. Och det betyder så mycket.
– Emil Nordfjell, ordförande SSU Örnsköldsvik