Medan det för vissa upplevs nervöst att hålla ett tal eller föredrag, kan det för andra vara närmast paralyserande. Undersökningar som fastslår vad vi människor är rädda för har ofta en sak gemensamt: att tala inför andra toppar alltjämt listan, långt före rädslan för att dö.
– Så var det för mig. Ända sedan jag kan minnas har jag varit livrädd för att prata inför folk. Jag svettades och kunde höra mitt hjärta slå, jag var nära blackout, säger Peter Hållander, 52, som vid 19 års ålder lämnade Örnsköldsvik för en anställning som programmerare i Stockholm: ett jobb han visste innebar minimal risk att behöva tala i grupp.
– Jag såg helt enkelt till att inte hamna i de situationerna, ett sätt var att söka mig till yrken där jag visste att jag inte behövde synas. Rädslan för vad andra skulle tycka om mig, att bli bedömd, begränsade mig och på grund av den har jag gått miste om mycket i livet.
Peter spenderade 14 år i huvudstaden innan flyttlasset gick hem till Örnsköldsvik igen. Under den tiden hittade han en, vad han upplevde, lösning på sitt problem.
– Jag minns hur mycket jag tyckte om effekten första gången jag drack. I Stockholm blev det väldigt mycket av den varan, vilket ledde till att mitt liv blev ganska stökigt. Men vinsten då var att min rädsla försvann.
Alkoholen, som lindrade det Peter beskriver som en självcentrerad rädsla, hjälpte snart inte längre – tvärtom hade den förstört mer än vad han kunnat förutse. När vänner slutade höra av sig drog Peter i handbromsen.
– Jag förstod att det inte längre fungerade att själv bestämma över mitt liv. När allt kändes svart ringde jag en sjuksköterska för vägledning. Hon hjälpte mig vidare och fick mig att ge upp mitt sätt att vara.
Efter att ha förkovrat sig i vad både psykologin och läkarkunskapen säger, har Peter i dag en större insikt i vad som plågat och begränsat honom. Han menar att alla människors svagheter är sprungna ur rädslor. I hans eget fall, en självcentrerad sådan.
– Jag var ständigt i mitt eget huvud, låst. Jag kunde sitta i ett rum med intressanta och kunniga människor och vara livrädd, för vad skulle jag säga för intelligent? Kärnan är att inte tänka på hur man uppfattas hela tiden. Det går lättare när man inser att allt bara är ett hjärnspöke. Och för det krävs träning.
Peter nämner två värdeord, för den som känner igen sig i hans historia, att träna på.
– Vad är motsatsen till rädsla? Jo, tillit. Du måste lita på att livet – eller universum eller Gud – fungerar. Du måste öva på att känna tillit till att allt flyter på, oavsett, och att det kommer bli bra.
– Och du måste vara modig. Det finns inga modiga som inte är lite rädda också. Det är enbart genom att utmana dina rädslor, gå emot dem, som du tar dig framåt. Träna, träna, träna. I dag känner jag mig själv oerhört bra och mina absoluta största svårigheter är nu mina främsta styrkor. En situation jag tidigare skulle ha undvikit kan jag titta på och fundera: ”vad är det i detta som gör mig rädd nu?” Och i stället för att backa tar jag ett kliv fram.
Sedan tio år tillbaka jobbar Peter som lärare i svenska och retorik på Höga Kustengymnasiet där han också är biträdande rektor; ett yrke som innebär att han dagligen pratar inför andra.
– Jag har kommit så långt att jag får en kick av att prata inför folk. För ett tag sedan var jag huvudtalare på ett seminarium med hundratals lärare, en yrkeskår som är oerhört kritiska. Det trodde jag skulle bli svårt, men jag kände ingen som helst rädsla. Så jag är tacksam i dag. Och glad. Jag brukar faktiskt säga att jag aldrig varit bättre än vad jag är nu.
Prata inför andra
Benämningen talängslan innebär att man upplever påtagligt obehag inför och under sociala prestationssituationer när man på ett eller annat sätt måste prata inför grupper av andra människor. Variationsvidden i de upplevda symptomen består i regel av flera samverkande processer:
* Rädsla för vad andra människor ska tycka om prestationen (och personen).
* Ångestaktivering med fysiologiska som psykologiska symptom.
* Bristande tilltro på egna förmågan att hantera situationen relevant.
* Mer eller mindre aktivt (i regel tilltagande) undvikande av talsituationer.
50-70 % av tillfrågade uppger att talsituationer väcker nervositet. I undersökningar på studentpopulation har så många som 20-34 % angett att de upplever talsituationer som starkt ångestväckande.
Det kan du göra själv
1. Få klarhet i vad du gör för att undvika det du är rädd för. Vilka situationer undviker du? Hur? Det här kallas säkerhetsbeteenden, och är de sätt du använder för att undvika svåra situationer.
2. Försök att själv träna på att göra saker som du tycker är jobbiga. Ditt självförtroende växer när du lyckas övervinna din rädsla och gör något som du inte trodde att du skulle våga. Du lär dig så småningom att de tecken på nervositet som du får, inte märks för andra människor.
3. Du kan söka hjälp om du inte lyckas komma till rätta med besvären själv. Kontakta i så fall en vårdcentral för att boka tid till en läkare. Du kan sedan få hjälp med hänvisning till psykolog eller psykoterapeut för samtalsterapi.
Källor: Vårdguiden, psykolog.nu
Christina Hellström, retorikexpert, tipsar om hur du behåller lugnet under en presentation.
1. När du blir nervös, vifta bort det – acceptera att nervositet alltid ingår.
2. Förberedelser är a och o. Lär dig inledningen utantill och kom ihåg att publiken inte är fientlig. Då infinner sig början på ett lugn.
3. Agera säkrare än du känner dig. Skådespelaren Krister Henriksson, som själv säger sig drabbas av nervositet, har sagt: ”Mötet med publiken sätter i gång väldiga krafter, man kan bli väldigt stressad. Man måste tämja publiken med psykisk styrka. Det är som att rida. Du måste vara psykiskt stark, annars blir hästen nervös. Så är det också med publiken”. Uppvisar du psykisk styrka, ger det dig kraft och blir till sanning: du BLIR säker.