Hälsa

Försonades med sin diabetes

Alla tecken fanns där, men det skulle krävas att Josefine kollapsade och hamnade i koma för att få diagnosen diabetes – en sjukdom hon i tonåren skämdes över.
– Ingen har valt att ha diabetes och i dag skäms jag inte längre. Men omvärldens okunskap är fortfarande stor.

Julen 2005 minns Josefine Brohlin Ljung tydligt. Att något inte stod rätt till förstod hon som tioåring redan då – sedan en lång tid tillbaka hade hon känt sig trött, druckit mycket vatten och rasat ovanligt mycket i vikt. Mellan slamren från julbestyren i köket kunde hon höra hennes mor diskutera situationen med släktingar.
– De funderade fram och tillbaka och till slut sa mamma: ”kan det vara diabetes?”. Och visst, diabetes kan till viss del vara ärftligt, men eftersom de inte kände till någon i släkten med sjukdomen, släppte mamma det spåret.
Svaret skulle komma efter jullovet, då Josefine stannade hemma från skolan med feber och efter andningsproblem plötsligt kollapsade. 
– Jag minns bara att jag vaknade upp på sjukhuset. Läkarna konstaterade att min kropp hade utsatts för väldigt mycket påfrestning, bland annat hittades en spricka i min magsäck på grund av allt vatten jag drack. En normal blodsockernivå ligger på värden mellan 4 och 8, min låg på 42 – så hög att jag hade hamnat i en diabetskoma.

Josefine diagnostiserades med diabetes typ 1 och spenderade en månad på sjukhuset. 
– Men jag ville inte att någon skulle titta annorlunda på mig eller tycka synd om mig. Så jag förnekade min sjukdom och skämdes över den; jag ville vara en frisk tjej och fortsätta kunna cykla i väg, bada och äta en glass utan all planering som diabetes kräver.
Som tonåring fick Josefine mer ansvar att sköta sin egen medicinering. Då blev de nödvändiga åtta dagliga insulinsprutorna färre. 
– Mitt fokus låg på andra saker i livet. Jag lurade mig själv och alla andra och struntade i de sprutor som skulle tas vid en måltid för att bara ta de långtidsverkande. Diabetes är en osynlig sjukdom så när någon frågade hur jag mådde svarade jag bara ”bra”. Men i skolan fick jag svårt att koncentrera mig, jag var ständigt trött och minskade i vikt igen. När jag sedan fick en ätstörning blev allt till en ond cirkel – jag visste ju att jag gick ned i vikt om jag slutade ta mitt insulin.

Att skämmas över sin diabetes vet Josefine är väldigt vanligt och något hon hört många andra vittna om på sociala medier och de diabetesläger hon deltagit på. En anledning, menar hon, är att okunskapen och fördomarna kring sjukdomen är stor. 
– Folk kan säga ”du har väl fått diabetes för att du ätit för mycket socker”, eller ”går du bara ner i vikt så försvinner den”. Många vet inte skillnaden mellan diabetes 1 och 2 och varför man får diabetes är ännu inte helt klarlagt. Därför är det viktigt med en dag som Världsdiabetesdagen, för att sprida kunskap.
Vändningen för Josefine kom i samband med att körkortet lockade och hon nekades körkortstillstånd i och med att läkarintyget visade på felskötsel av medicinen. 
– Då var det som att jag förstod: jag kommer inte bli av med min diabetes. Eftersom jag ville stå på egna ben, jobba och ta ansvar lärde jag mig att acceptera den. Man är inte annorlunda bara för att man har diabetes, det går att göra det mesta ändå. Ingen har heller valt att ha diabetes och i dag skäms jag inte längre, tvärtom är jag väldigt öppen och brukar tidigt berätta att jag har diabetes. 

I dag är Josefine 23 år och jobbar som undersköterska på Örnsköldsviks sjukhus. Betygen som tidigare blev drabbade har hon läst upp och därmed lever Josefines framtidsplaner på att vidareutbilda sig till diabetessjuksköterska.
– Att ha den erfarenhet jag har tror jag kan tillföra mycket. Jag förstår en patient på ett annat sätt. Läkare kan säga, ”gör si eller så”, men har man levt med diabetes vet man att det som står i böckerna inte alltid fungerar eller stämmer. Så forskningen är viktig och den går långsamt framåt. Tittar vi exempelvis på sprutorna var de tidigare väldigt stora, i dag kan man som jag ha en pump som skjuter in korttidsverkande insulin varje timme. 
Att ha diabetes säger Josefine är en daglig kamp där det gäller att planera extra mycket. Till de som redan lever med sjukdomen eller nyss fått sin diagnos, vill Josefine förmedla att de inte är ensamma. 
– Gå med i en lokalförening eller åk på ett läger – det är alltid bra att få träffa andra och bolla tankar. Du är långt ifrån ensam i detta.
– Och titta på Diabetesgalan. Det är viktigt att alla får lära sig mer. Att ge insulin till någon som svimmat på grund av för lågt blodsocker är exempelvis livsfarligt. Då behöver vi socker. 

Fotnot: Diabetesgalan sänds ikväll, 14 november, klockan 20.00 på TV3.

Fakta om diabetes:
Cellerna i kroppen behöver energi för att fungera. Cellerna får energi från socker som transporteras i blodet, framför allt i form av druvsocker (glukos). För att cellerna ska kunna ta upp sockret behöver de hormonet insulin.

  • Typ 1) Vid typ 1-diabetes har kroppen slutat tillverka insulin. Du får då för mycket socker i blodet. Av okänd anledning angriper och förstör kroppens immunsystem de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, vilket på sikt leder till total insulinbrist. Tecken på typ 1-diabetes är bland annat att du blir trött och kraftlös, går snabbt ner i vikt, kissar oftare och blir väldigt törstig. Diabetes är en sjukdom du har hela livet. Om kroppen inte får insulin i tid finns risk att blodsockervärdet blir mycket högt: det kan leda till att du får svårt att andas, blir omtöcknad eller till och med medvetslös.
  • Typ 2) Vid typ 2-diabetes är förmågan att producera insulin inte helt borta men mängden insulin räcker inte för kroppens behov. Många vet inte om att de har typ 2-diabetes eftersom sjukdomen ibland inte ger några symtom alls. Man räknar med att över en miljon människor i Sverige, mer än 15 procent av befolkningen, bär på arvsanlag för att utveckla typ 2-diabetes. Levnadsvanorna anses även spela en viktig roll vid typ 2-diabetes där mat, övervikt och stillasittande har betydelse för uppkomsten.
Publicerat