Du är här

2018-11-07 - Hörnan
Foto: privat

Varning för fånig förälder

Jag vill på förhand be om ursäkt för den här texten. Eller, rättare sagt, jag tycker att hon som nyss blev sju månader borde be om ursäkt.

Det är nämligen hon som haft fräckheten att belägra min frontallob och förvandla mig till en kass kåsör.
Redan i september hade jag tänkt gå lös på tangentbordet och beskriva livet som hemmapappa genom den gamla vanliga kavalkaden av självironi och drypande sarkasmer.
Döm om min förskräckelse när allt som poppade upp på skärmen framför mig var sentimentala puttinuttigheter.
”Vad i helsike?” tänkte jag. ”Det här är ju precis den sortens smörja som brukade få mig att himla med ögonen åt andra föräldrar innan jag själv blev pappa!”

Ja, varför skulle 7ans läsare vilja slösa tid på en hel uppsats om varför just min unge är sötare än alla andra ungar? Om enorma ögon som smälter hjärtan av sten, om ett leende som det inte går att se sig mätt på och om den där lilla handen som stryker mig så mjukt över kinden just innan hon kröker fingrarna och försöker slita av mig ansiktet.
Om hur hennes skratt gör mig så lycklig att jag kan dansa fuldans framför henne i en kvart bara för att få höra det en gång till… och en till…
Om hur jag blivit så hjärntvättad att till och med hennes pruttar framstår som bedårande nu.

Att bli förälder är att bli förälskad. Precis som vid en förälskelse kan du få svårt att tänka på något annat, att sova (för att ungen inte vill göra det just då) och att äta (för att ungen också vill göra det just då).
I båda fall finns också en stark tendens att börja le fånigt när du beskriver din nya kärlek för andra.
I mitt fall har det leendet blivit fånigare för varje månad.

Romantiker talar varmt om kärlek vid första ögonkastet, men jag har aldrig haft förmågan att hejdlöst älska någon jag inte känner. Mina känslor för Ellies mamma fördjupades långsamt via tiotusen blickar, leenden och ord; såväl de sagda som de osagda. Mina känslor för vår dotter har gjort samma resa. Jag upplevde mycket vid det första ögonkastet, som förundran, glädje, ömhet och tacksamhet … men inte kärlek, för jag kände inte den lilla människan framför mig.
Det gör jag nu.

Jag kan skilja på den gråt som säger att hon alldeles strax dör av svält och den lika upprörda gråt som säger att hon vill tugga på en fjärrkontroll men inte når den.
Jag vet vilket pruttljud som enligt henne är objektivt roligast och att ingen pedagog-utvecklad leksak kan konkurrera med hennes stora favorit: en 50-centiliters PET-flaska.

Plötsligt en dag kunde jag ärligt säga att jag älskar min dotter. Och den här förälskelsen, till skillnad från alla dem som uppstår mellan vuxna, tycks vara levererad med livstidsgaranti.

Dela med dig av denna artikel på: