Övrigt

Kyrkan om första hjälpen

Hur förhåller vi oss till döden och hur ger vi stöd när det ohyggligt tragiska har inträffat?
Catharina Larsson och Tova Hellström är två i raden av medarbetare i kyrkan där döden är en naturlig del av livet – och arbetslivet.

Örnsköldsvik är en församlingstät kommun med en bred kyrklig verksamhet. Det blir mer eller mindre slumpen som får avgöra var vi landar för ett samtal om döden med människor som har den som en tydlig del i sin tjänsteutövning. Vips sitter vi framför en kopp kaffe tillsammans med prästen Catharina Larsson och diakonen Tova Hellström i Svenska kyrkans församlingshem och pastorsexpedition i Själevad.
– Visst kan jag känna det svårt ibland när jag är på väg till någon som drabbats av djup sorg. Men det övervinns alltid av det meningsfulla i att göra skillnad med att finnas där och vara till hands, säger Catharina.

Vid ett dödsfall med allt vad det innebär är Catharina och Tova noga med att det inte handlar om att trösta. I stället just att vara tillgänglig och inte underskatta det lilla eftersom även en liten insats kan få stor betydelse.
– Viktigt är att inte lägga ansvaret för kontakten på den som sörjer. Typ, ”jag finns här och ring om det är något”. Då är risken stor att den sörjande inte orkar vara den som hör av sig. Det är betydligt bättre med; ”jag ringer dig i kväll, svara om du orkar”, säger Tova.
Kyrkan vill finnas till hands för alla som drabbas av sorg. Även bland människor som sällan eller aldrig har kontakt med kyrkan finns det enligt Catharina och Tova en inbyggd trygghet i dess existens.
– Det är vår uppfattning. När livet kärvar är det många som uppskattar kyrkan, säger Catharina och berättar att direkta dödsbud till anhöriga inte hör till vanligheterna.

Det är polisens uppgift att gå med dödsbud och ibland önskar de att en präst följer med och finns till hands för omsorgen om de som drabbats. Att prata, bryta tystnaden och hjälpa till med vardagsnära sysslor vill de varmt rekommendera. Och när det gäller att prata om döden tipsar Catharina och Tova om att undvika formuleringar som ”har gått bort och ”somnat in”.
– Det låter kanske mildare, men det är bättre att tala om vad som verkligen inträffat. Inte minst när det handlar om prat om döden med små barn, säger Tova.

Vi får med oss en liten folder med tips på några av de många saker som medmänniskor kan göra för den som sörjer och då många kan känna osäkerhet inför mötet med andras sorg. All sorg är nämligen unik och det finns inga absoluta sanningar eller instruktioner.
Här spelar kyrkan onekligen en viktig roll.

Publicerat