Den gropen har de jobbat i åratal på att gräva åt sig själva. Allt var inte eländigt när Alliansen styrde Sverige, men en opposition kan inte vinna val på att säga att deras motståndare har skött sig hyfsat. Nej, det gäller att måla upp bilden av ett samhälle i förfall som bara kan räddas av ett regimskifte.
Allt har inte varit eländigt under de senaste fyra åren heller, men Alliansen har förstås varit lika ivriga som de rödgröna dessförinnan att måla upp bilden av en regeringsorsakad systemkollaps.
Det demokratiska spelbrädet belönar tyvärr aggressiv svartmålning av dina politiska konkurrenters politik, och det slår tillbaka rejält den dag när du plötsligt behöver samarbeta med dem som du fram till kvällen innan har försökt framställa som Hin Håle med lösmustasch.
Då spelar det mindre roll att ni i en rad sakpolitiska frågor har mycket mer gemensamt än ni dittills velat erkänna.
Därför kommer Stefan Löfven misslyckas med att vinna över C och L till ett regeringssamarbete, oavsett vilka sakpolitiska eftergifter han lockar med. Även om det till 90 procent skulle bli centerpolitik som bedrivs av en Löfven-ledd regering signalerar bilden av honom som fortsatt herre på täppan att Annie Lööf och hennes allianskollegor har ”gett med sig.”
Av samma skäl blir det otänkbart för Löfven att underordna sig en borgerlig statsminister ens om det skulle innebära att han kan få igenom stor del av sin egen politik.
Så vad gör vi nu?
Hur får man till ett samarbete där ingen part känner sig besegrad?
Här duger det inta att tänka utanför boxen; snarare handlar det om att köra boxen genom en flismaskin och klistra ihop nåt nytt av det som kommer ut på andra sidan.
Finns det någon paragraf i regeringsformen som reglerar hur många statministrar Sverige får ha?
Annars är det kanske dags att ersätta statsministern med ett par, tre stadsdelsministrar.
Om två partiledare skulle dela den befintliga statsministerlönen mitt itu, och säga att det är en uppoffring de gör för att ta ansvar för Sverige, så visar de att de faktiskt menar allvar med det. (Respektive partier kan ju alltid höja partiledararvodena för att kompensera om plånboksglappet skulle bli för smärtsamt).
Ett annat alternativ vore att klyva mandatperioden på mitten och låta två statsministerwannabes byta plats med varandra år 2021.
Vill partiledarna hellre fortsätta med arga leken föreslår jag att allihop avstår ministerposter och i stället släpper fram mer anonyma partikollegor i de rollerna; betrodda politiker som inte är lika låsta av tidigare uttalanden, löften och ultimatum och som därför kan genomdriva nödvändiga politiska kompromisser utan att förlora ansiktet.
På så vis blir partiledarna också (typ) fria att fortsätta markera sina respektive partiers ståndpunkter i diverse frågor, med tilläggsmantrat att de respekterar kompromisserna som deras duktiga ministerkollegor arbetar fram.
Ja, en gnutta galenskap lär vara just vad som krävs för att ro iland en galen regeringsbildningsprocess i en galen tid – men kanske krävs det en helt annan typ av galenskaper än de som listats här.
Hur ser din utanför boxen-lösning ut? Dela gärna med dig av den!