Vi träffar ett medelålders par där barnen är vuxna och flyttat ut. Carina och Teodor blev tillsammans i unga år och tog sikte mot yrkeskarriärer i form av förskollärare respektive ingenjör. Men livet tog plötsligt andra vägar; Västerås byttes mot Örnsköldsvik och sedan december 1990 bor de på Silkesmo gård i Seltjärn, längs väg 348 mellan Bredbyn och Solberg.
Där finns nu inte längre någon yrkesverksam förskollärare. Där bedrivs inte heller något familjehem som fallet var mellan 2011 och 2018 och i huset bor inte längre en ingenjör som arbetar för Hägglunds eller Botniabanan. I stället två sympatiska människor som bor och verkar på gården och som snudd på lever på självhushållning. Namnet ”Silkesmo gård” har de lånat från en 1700-talskarta och den allra första gården i Seltjärn.
– Min kropp sa ifrån och sedan en tid tillbaka är jag sjukpensionär. Teodor hade ingen längtan tillbaka till det tidigare yrkeslivet och i februari bestämde vi oss för att försöka leva på det vi har, berättar Carina. Det rimmar väl med vår tro och värdegrund om förvaltande av naturen och det ger oss näringsrik och giftfri mat.
Att djur och natur har oerhört mycket att erbjuda blir vi snabbt varse och att det faktiskt går att försörja sig på småskaligt lantbruk med tillhörande djurhållning.
– Nu är det fem år sedan vi vågade skaffa oss egna djur och vår fjällnära kossa My flyttade till oss. Hon var då fyra år och kom från en gård söder om Östersund och är född på Lillhärjåbygget i fjällen norr om Sveg, berättar Teodor och ser lyrisk ut.
Under åren i Seltjärn har hon fått flera avkomlingar med olika tjurar vilket inneburit både kött till hushållet och några sålda djur. Gården har för närvarande två kalvar, två kor och två tjurar varav en är stut, en kastrerad ungtjur.
Vi knallar runt på gården och bekantar oss även med Bjurholmshöns och ett par Klövsjöbaggar. Varken Carina eller Teodor har vuxit upp med lantbruk men har hämtat inspiration och kunskap om djurhållning och odling genom litteratur, medlemskap i olika lantrasföreningar samt genom råd och stöd från den äldre generationen och andra lantbrukare i bygden.
Nu råder det ingen tvekan om att Carina och Teodor brinner för sitt vägval.
– Jätteroligt att ni vill uppmärksamma det här och samtidigt slå ett slag för bevarandet av våra svenska lantraser, säger Carina innan vi besöker hagen där lilla kossan My betar tillsammans med sina avkommor och tjuren.
De fjällnära djuren har samma ursprung som övriga fjällraser. Skillnaden är enligt Teodor att de fjällnära är oförädlade, vilket innebär att den fortfarande har sina goda lantrasegenskaper i behåll. De fjällnära djuren har formats av självförsörjningssystemet med funktionen att fylla ägarnas behov av mjölk och mjölkprodukter, kött, hudar och gödsel.
När vi hälsar på lilla My, som för övrigt bara är 114 centimeter i mankhöjd, lär vi oss snabbt att här handlar det om så mycket mer än att stå rätt upp och ner, växa och bli mjölkad. Den lilla lantraskon ska även kunna föda, fungera med andra djur, klara sitt eget underhåll, tåla ett relativt hårt klimat och samtidigt ge rimligt med mjölk och kött på ett varierat bete.
– Det är jätteviktigt att vi värnar om dessa egenskaper och inte stirrar oss blinda på någon speciell egenskap, säger Teodor och ger inga tecken på att vara orolig för framtiden. Leende säger han:
– Skulle det här inte fungera får jag väl söka nytt jobb. Det verkar ju behövas ingenjörer lite varstans. Visst känner vi oro ibland och vårt försök till självhushållning är inte bekymmersfritt. Men vår gudstro ger oss den grundtrygghet som hjälper oss att gå vidare även då vi själva inte har full kontroll på det som sker.