Du är här

2018-09-16 - Hörnan

Det sjunkande skeppet

”Herregud! Skeppet sjunker!” Kapten Klimat stirrade med fasa ut på de piskande vågorna. Skrovet på skeppet Jorden stod redan så lågt att det hade läckt in vatten i tredjeklasshytten Tuvalu.

Styrmannen gick igenom sina siffror och svor.
”Hur i helsike är det här möjligt? Passagerarna har dragit ombord grejer med dubbelt så hög vikt som skeppet orkar bära! Kapten, vi måste samla alla uppe på däck!”

En stund senare myllrade däcket av passagerare från alla 200 hytter på skeppet Jorden; såväl den trångbodda tredjeklasshytten Indien som den enorma förstaklass-sviten Amerika.
”Lystring!” röt kapten Klimat. ”Jag har goda och dåliga nyheter. Den dåliga nyheten är att skeppet sjunker. Den goda nyheten är att vi bara måste kasta en massa grejer överbord för att stoppa det!”
”Det låter bra!” sa passagerarna i kör. ”Kapten, säg åt alla andra att kasta sina grejer överbord!”
”Vadå alla andra?” utbrast kaptenen. ”Det här angår varenda en av oss! För bövelen, skeppet SJUNKER ju!”

Genast började folk att prata i mun på varandra.
”Jag kastar inget om inte han där kastar mer!”
”Hon där har kastat ganska mycket, så då kan jag väl behålla mitt?”
”Förstaklasspassagerarna borde kasta grejer, för de har så många!”
”Tredjeklasspassagerarna borde kasta grejer, för de ÄR så många!”
”Ni slösar med min tid!” fnös USA. ”För det första så är det fake news att skeppet sjunker, för det andra är inte övervikten orsak till att det sjunker, och för det tredje så är det nån annans fel att all övervikt får skeppet att sjunka.”

Med stigande desperation vände sig Kapten Klimat till resten av förstaklasspassagerarna.
”Hörni, visst måste ni kunna avvara nånting? Som den där årsförbrukningen oxfilé, eller den där dieselbilen? Eller märkeskläderna från shoppinghelgen i New York?”
Till svar fick han bara en massa skakande huvuden.
”Vi måste tyvärr behålla allt. Vi kan helt enkelt inte ta risken att offra några bekvämligheter i onödan! Men vi tar tag i det så fort vi ser med egna ögon att skeppet har sjunkit.”

”Men snälla ni!” vädjade kapten Klimat. ”Vi sitter faktiskt i samma båt här! Nu måste alla hjälpas åt!”
”Precis!” instämde Sverige. ”Nu måste alla ANDRA hjälpas åt! Vi är ju redan så himla duktiga, så vi behöver inte göra mer.”
Då spände Kapten Klimat sina gröna ögon i svenskarna.
”Hör här! Tillåten maxvikt på skeppet var två ton per person. Enbart de där lådorna som det står ’Thailandsresa’ på väger ju fyra ton var! Dem kan ni väl åtminstone slänga bort?”
”Nä, sorry, vi behöver dem när vi ska koppla av! Du förstår, det är faktiskt himla stressande att bo på ett sjunkande skepp!”

Så där fortsatte Jordens passagerare att käbbla ända tills skeppet faktiskt sjönk. Men de var förstås glada ändå, eftersom alla kunde trösta sig med att det var nån annans fel.
Och det var ju huvudsaken.

Dela med dig av denna artikel på: