Ottelandets sköna sandstränder var vandrarnas mål. Skogens dofter kändes tydligt i den friska luften. När vi närmade oss den lilla viken längst ut på Svartlandsudden, kunde vi höra havet ”andas” mot stranden. Det var en utmärkt vacker plats för den första fikapausen, med Normanön som närmaste ö och Trysunda i bakgrunden. Här gav skogen oss lä och skydd för de nordliga vindarna. En passande plats för att delge varandra kunskaper om den kände konstnären och keramikern Hans Hedbergs liv och verk, eftersom han länge haft sitt årliga sommarviste i Högsand, den vidsträckta sandstrands bukten strax intill.
Då vi genade över mossbeklädda marker i vår fortsatta vandring mot Högsand, blev vi påminda om den torka som naturen drabbats av. Den annars så mjuka mossan ”knarrade” torrt under skorna. Man kan bara hoppas att inga oansvariga människor får för sig att göra upp eld i denna snustorra och brandfarliga miljö. Vi blev dock med jämna mellanrum påminda om folks brist på ansvar och avsaknad av respekt för natur och miljö längs vandringsstigar och rastplatser, där man tyckt det vara lämpligt att kasta konservburkar samt flaskor, muggar och påsar av plast. Man kan fråga sig vad det ger dem att vistas i en miljö, som de tydligen inte bryr sig om?
När vi passerat f.d. Hedbergs Högsand, kom vi till några mindre sandstränder längre västerut. Där var det dags för den medhavda matsäcken under betraktande av en samling lydiga ejderungar, som vaktades av några vaksamma ådor. När en trut eller mås flög för nära, varnade ejderhonorna med ett ”skrockande” ljud sina ungar som då genast sökte sig i säkerhet. Här vid strandkanten kunde man känna att skogens dofter nu bytts ut mot havets doft av salt och tång. Bortom den lilla ön Kattskär kunde man se hur skarvarna börjat kolonisera grannön Haraskäret, vars klippor börjat lysa vita av deras träck och träden på nordsidan såg mer eller mindre kala och döda ut. Det sägs dock att naturen återhämtar sig, när skarvarna dragit vidare. Men all plast och annat skräp, som oansvariga människor lämnat efter sig, förblir som fula avtryck i vår annars så vackra natur.
Återvandringen mot bilarna kändes som ovanligt kort. Till stor del berodde det nog på att vi hade väldigt trevligt vandringssällskap. Något som tyder på att det säkert blir fler vandringar i vår vackra natur, innan sommaren är slut.
Anders Edlund