Du är här

2018-06-09 - Hörnan

Krönikan: Bebishjärnan

Söndag klockan 04.41. Var är jag? Jag drömde just att jag var vaken … och det var visst ingen dröm. Tydligen sitter jag framför datorn i hallen och skriver texter till Hoppets Stjärnas årsmagasin – för jag måste ju passa på när babyn sover.
Strax därpå kör babyn igång sin imitation av en larmsignal – för hon måste ju passa på när pappa är vaken.

Det är okej. Jag känner mig faktiskt jättepigg! Efter att ha dansat dottern till sömns igen återgår jag till söndagsnöjet vid skrivbordet, men då är det hundens tur att larma.
Jag snubblar nerför trappen, släpper ut jycken och gör ett tafatt försök att rensa upp i köket, men att återbörda stänkskyddet till mikron går dåligt eftersom det står en kopp i vägen. Just det, jag ställde ju in den där strax före läggdags när mitt te blivit för kallt! Tydligen hann jag glömma bort den innan mikron snurrat klart, men ett par knapptryck gör den varm på nytt.
På väg in i vardagsrummet tar jag ett par djupa klunkar, spanar in soffbordet – och får syn på min tekopp från igår.
Jag stirrar ner på koppen i min hand. Vafalls? Vilken kväll var det då som jag glömde kvar den här i mikron? Och ska teet verkligen ha den där färgen?

Söndag klockan 09.59. Var är jag? Tydligen tillbaka i sängen – och jag är inte alls pigg längre. Min hjärna är mosig, axeln värker utan anledning och mina ögon tycks ha klibbat igen. Stönande kravlar jag runt under täcket och hittar inte ut. Hu så pinsamt. Du vet att ungdomen tagit slut när dina söndagsbaksmällor orsakas av nattligt smygjobbande i kombination med gammalt te.

Måndag klockan 14 eller nåt. Var är jag? Jag drömde just att jag sov … och det gjorde jag visst också.
Fast den här gången sitter jag vid ett annat skrivbord framför en annan skärm och hoppas att chefen inte märkte något. Jag sträcker på mig, ruskar på huvudet, spänner ögonen i skärmen och somnar om.

Onsdag klockan… morgon. Det där gick ju bra! Jag tog mig upp ur sängen, borstade tänderna, rastade hunden, fick på mig respektabla kläder och kom iväg i tid. Nu sitter jag i bilen, på väg mot kontoret, och märker först i det läget att jag har gummistövlar på fötterna.

Torsdag klockan… dagtid. Var är mina papper? Att slarva bort dokument är helt min grej, men då brukar jag behöva mer tid på mig än så här. Jag har ju bara rört mig tio meter sedan jag plockade upp dem från skrivaren! Jag inspekterar mina händer, för att försäkra mig om att inget dokument har fastnat mellan fingrarna, och följer sedan min egen korta färdväg baklänges mellan kontorsbåsen. Efter fem meter rycker jag ivrigt åt mig några papper från en kollegas bås, men inser genast att de inte är mina och lägger tillbaks dem. Rodnande röd tvingas jag konsultera kollegorna i rummet.
”Äre inte dom här?” frågar damen som jag nyss snodde papper från och räcker fram dem. Smått frustrerad upplyser jag om att jag redan kollat dem, och hon upplyser om att jag borde kolla en gång till. Jag stirrar på dem och tar rodnandet till en helt ny nivå – för nu ser de ut som mina papper igen.
”Yes!” vrålar en av rummets småbarnsföräldrar triumferande. ”Torbjörn har fått bebishjärna!”

Jaså, har jag fått det? Den tas tacksamt emot, för en gratis hjärna tackar man ju inte nej till!
Och nu när min gamla uppenbarligen fått punktering är jag verkligen i desperat behov av en reserv.
 

 

Dela med dig av denna artikel på: