Du är här

2018-06-16 - Hörnan

Krönikan: Jag saknar 75 000 ord

”Nuförtiden har ju lokalsinne blivit omodernt. Folk stirrar på sina GPS:er och har glömt bort hur man läser en karta. Tänkt hur det var förr, då kunde vi hitta kors och tvärs över världshaven bara med hjälp av tantsnusk!”
”Tantsnusk?”
”Ja, du vet, en sån där vinkelgrunka som man, liksom…”
”Du menar en sextant?
”Ja, det var ju det jag sa!”

Ord är knepiga grejer. 
Svenska Akademiens ordlista innehåller 125 000 av dem, men vi svenskar använder ännu fler eftersom vi hittar på nya hela tiden och kan pussla ihop de gamla efter behag för att skapa Frankenstein-ord som medvetslöshetsavslappningsarbetsplatspaustillfälle.
(Alltså sovstund på jobbet).

Även om vi håller oss till de 125 000 officiella orden är det få av oss, om ens någon, som kan påstå sig ha full koll på hela bunten.
En femåring kan 7 000 ord, en läsvägrande 17-åring kan knappt 17 000 och siffran passerar 50 000 bland vuxna svenskar som läser regelbundet.
Då står vi likt förbaskat där med ett halvt språk som vi inte begriper.

Själv kan jag alldeles för många ord som berör rymdskepp och alldeles för få som berör gräsklippare.
”Köp 15-45” sa svärfar om gräsklipparen för ett par helger sedan, vilket förstås fick mig att fundera över exakt vad jag skulle köpa och varför köpet måste ske just klockan kvart i fyra.

Man kan ju tycka att ordkunskap skulle vara min paradgren, men i sällskap med den sortens folk som faktiskt får saker gjorda på dagarna är det alltid deras ordförråd som överglänser mitt.
När elektrikern pratar om 3-fas tänker jag ”nä, här är ingen långtidsarbetslös!” och när grävmaskinisten vill placera ut L-stöd tycker jag att vi går alldeles för fort fram. Vad hände med A-stöden, B-stöden och C-stöden?

När bilmekanikern säger att bakaxeln krånglar rekommenderar jag honom att besöka en naprapat, och när snickaren häromveckan tyckte att jag skulle spana in bärlinan blev jag lite orolig för att han tänkte bjuda mig på somrigt knark. Jag vet ju vad det innebär att dra en lina, så en bärlina kunde väl antas vara kokain med smultronsmak lagom till midsommar? Min andra gissning var att han hade spänt upp någon slags bärande vajer under husgrunden, och det kom närmare sanningen - men just den här sortens lina är tydligen gjord av trä och satt där redan innan.

Nej, det här med ord är inte lätt. Jag blandar jag ihop hylsnycklar med husnycklar, fyrskäringar med förskärare och har en gnagande känsla av att jag kallade min nya kofot för kofångare inför sommargrannarna häromdagen.
Trösten är förstås att man lär sig av sina misstag, så att jag nu fått hyfsad koll på fyrskäringar, L-stöd och bärlinor.
I den här takten räknar jag med att behärska hela det svenska språket redan år 3000.

 

Dela med dig av denna artikel på: