Du är här

2018-06-02 - Hörnan

Krönikan: Rapport från babynästet

Tjena, det här är Ellie!
Jag ser att pappa skrivit en del om mig den senaste tiden, så nu är det väl min tur att skriva en del om honom?

Jag passar på medan han är upptagen med att torka upp all före detta bröstmjölk som jag bara ”råkade” katapultskjuta över halva skötrummet när han öppnade min blöja. När du är så liten och söt som jag kan du nämligen komma undan med vad som helst!

Pappa tror fortfarande att jag ”inte vet vad jag gör” eller ”inte förstår bättre” när jag nyper honom i armhålan, eller knyter näven om hans brösthår och vrider om, eller borrar in min lilla knappnäsa mot hans hals och sedan kräks där.
En gång kom jag till och med undan med att skvätta före detta bröstmjölk i hans ansikte! Ni skulle ha sett hans min! Men han får faktiskt skylla sig själv som böjde ansiktet så långt ner när han skulle torka mig. Han har inte lärt mig ett enda dugg än, men jag har redan lärt honom att inte stirra en dam i rumpan hur som helst. Varsågod, pappa, det var så lite!

Och förresten, när vi ändå snackar blöjbyten: Kan ingen säga åt pappa att sluta sjunga sin pinsamma blöjsång? Jag skulle förstås ha sagt det själv om jag kunde prata. Han har snott melodin från ”Klappa händerna när du är riktigt glad” och sjunger den varje gång det är dags att byta:

”Pappa öppnar Ellies blöja i vår sång
Och då väller allting ut på samma gång…”

Så där håller den på i 18 plågsamma versrader till.
En gång hörde jag pappa säga att han vill passa på att sjunga så mycket som möjligt för mig innan jag blir stor nog att förstå att han inte kan sjunga. Too late, pappsen. Du lurar ingen. Särskilt inte när du försöker trösta mig genom att waila dig igenom ”In the jungle” och inte fattar varför jag börjar gråta ännu högre då.

Jag menar, pappa är snäll och så, men inte så värst användbar.
Hans händer är alltid kalla, hans kinder sticks, och hans bröstvårtor funkar inte ens! Tro mig, jag har försökt få pli på dem när jag varit hungrig. Vilken himla tur att mamma har två som aldrig sviker.
Ja, mamma är mycket vettigare än pappa … men vettigast i den här familjen är helt klart hunden.
Hans päls är mjuk att gosa med, till skillnad från pappas, och han har folkvett nog att aldrig sjunga för mig. Faktum är att inte ett enda korkat ord har yppats från hans mun, vilket är mer än man kan säga om mina föräldrars trutar. Dessutom delar vi många intressen, jag och hunden: Att äta, att sova, att somna när vi äter … ni vet, sånt där som sätter guldkant på tillvaron. Och så fort han får chansen har han den goda smaken att slicka mig på fötterna; något som mina föräldrar aldrig verkar vilja ställa upp på.

Nu är det säkrast att jag slutar skriva innan pappa märker vad jag pysslar med. Vi hörs igen nästa gång jag lyckas finta bort honom – så det lär inte dröja särskilt länge.

Dela med dig av denna artikel på: