Du är här

2018-05-24 - Hörnan

Krönikan: Öviks hemligaste topplag

Vad få vet om mig är att jag leder ett lag tillsammans med min fru.
Det har vi gjort ända sedan mars 2015, när vi startade det tillsammans.

Från början fokuserade vi på svenska spelare, men allteftersom höjdes ambitionsnivån och truppen fylldes av utländska importer. Idag förfogar vi över en 30-hövdad laguppställning med svenskar, danskar, norrmän, engelsmän, skottar, indier, amerikaner, en kanadensare, en fransman, en schweizare och en ung talang från Singapore. 
Vårt lag, som passande nog heter ”Vårsaga”, rankades 2017 som näst bäst i Sverige och huserar nu på en sjätteplats nationellt. Vi lagmedlemmar spelar matcher mot konkurrerande lag tre gånger i veckan och umgås dagligen, såväl vardag som helg, då vi pratar om allt från populärkultur till jobb och familjebestyr. 

En av amerikanerna i laget har utvecklat en stark fascination för Sverige och ställer ständigt frågor som vad det innebär att ”glida in på en räkmacka” och om begreppet ”lördagsgodis” verkligen finns på riktigt. De senaste veckorna har han provsmakat svensk godis och hyllat Marabous choklad som ”himmelsk” men förfasats över saltlakritsen i Gott & Blandat-påsen och förfasat oss svenskar genom att döma ut Ahlgrens bilar som ”stelnade små marshmallows”. Nu försöker han övertala sin fru att de ska flytta hit – för i dagsläget bor varken han eller någon annan av våra utländska spelare i Sverige.

Vårt lag existerar nämligen bara digitalt. Vi umgås och spelar matcher inom ramen för ett mobilspel som vi kan sköta från varsin telefon, oavsett var på jorden vi råkar bo. 
Alltså kan det inte klassas som någon riktig fritidssyssla … eller?
Bilden av socialt dataspelande som något ohälsosamt väger så tungt att jag på tre år aldrig pratat om vår hobby med kollegor och bekanta. När de diskuterar helgens hockeyträningar känns det klokast att inte kontra med en utläggning om helgens gastkramande match mot ett kinesiskt mobilspelslag. 

Frågan är varför? Med tanke på hur många som ogenerat ägnar tid åt Wordfeud och Candy Crush kan det inte vara själva spelandet som skaver. Nej, snarare tanken på spelande som substitut till sociala aktiviteter i verkliga livet. Nidbilden av den svettluktande tonårskillen som låser in sig bland skärmar, läsk och pizzakartonger i ett mörkt rum har kommit att symbolisera folk med dataspel som hobby.

Man får förstås ifrågasätta hälsofrämjandet hos en sport som ger mig och frugan snäppet mindre motion än boule och schack. Samtidigt ser jag klara fördelar med ett fritidsnöje som du kan fortsätta utöva även om din tid och rörelsefrihet blir begränsad, exempelvis om du just har blivit småbarnsförälder. Därmed behåller vi kontakten med de vänner runtom i världen som vi har följt genom förälskelser, uppbrott, studier, jobbjakt, avskedanden, nya jobb, husköp och barnafödslar. Det ger oss en känsla av daglig social gemenskap som vi i nuläget skulle ha haft svårt att få på annat sätt.

Forskare pratar alltmer om den nya generation ungdomar som aldrig upplevt en värld utan smarta telefoner, och som inte gör någon skillnad mellan sitt liv på internet och utanför.
Å ena sidan blir de sällan fulla eller gravida, eftersom det är svårt att hinna med sånt om du stannar hemma framför en skärm. Å andra sidan känner de sig ensamma och nedstämda, eftersom de alltmer sällan träffar andra människor öga mot öga – men visst vore det för simpelt att skylla allt på internets blotta existens?
Som alltid, skyll inte på redskapet. Se hellre till att hitta vägar och strategier så att redskapet kan användas på sunt sätt.

Dela med dig av denna artikel på: