Lars Lundberg, 59, har alltid varit en utemänniska. Att köra skoter eller promenera hör till vardagen. Den 21 oktober 2016 började även den som en vanlig dag av aktivitet och arbete på sommarstugan i Sjögom – men allt tog en helt ny vändning när Lars kände hur ett illamående smög sig på och orken att jobba plötsligt tog slut.
– Min sambo Britt-Mari ville ringa ambulans, men jag tyckte att vi skulle packa ihop och åka hem till stan i stället, säger Lars, som under resan tillbaka körde den ena av parets två bilar.
Ensam bakom ratten fick en tilltagande smärta i armarna honom att ringa sjukvårdsupplysningen. Lars trotsade dock deras råd att stanna och vänta på ambulans.
– Jag tänkte att jag kunde ta mig till akuten själv. Sköterskan var kvar i telefonen och pratade lugnt och sansat med mig tills jag kom fram. Då var personalen redan förberedd och hänvisade mig till ett rum för provtagning.
Lars som fortfarande inte oroades över situationen räknade därefter med att få komma hem. Läkarens besked gjorde honom därför förvånad.
– Han sa: ”Lars, du har en pågående hjärtinfarkt” – och på bara några minuter satt jag i en ambulans på väg till Sundsvall. Då förstod jag allvaret.
Lars Lundberg ler en aning medan han berättar sin historia, nedsjunken i en soffa. Anledningen till hans motstridigt muntra ansiktsuttryck beror på de positiva upplevelser han ändå fick, mitt i allvaret. Bemötandet i sjukvården, som han beskriver som professionellt och mänskligt, gjorde ett stort intryck som har stannat kvar.
– Fler behöver veta att det finns en sjukvård som är fantastisk. Att många har en dålig bild av den beror mycket på media. Vi får ständigt läsa om misslyckade operationer och det ena och det andra. De positiva nyheterna pratas det mer sällan om.
Den smärta han kände den dagen vid sommarstugan blev början på en lång resa.
– När jag låg i ambulansen behöll jag lugnet på grund av personalen ombord. De förklarade att ”du är prio ett och blåljusen är på, nu ska vi ta dig till Sundsvall men vi ska inte sätta något hastighetsrekord”. Jag slappnade av och kände mig verkligen i trygga händer, berömmer Lars.
I Sundsvall väntade en omedelbar ballongvidgning av hjärtats kranskärl. Stämningen beskriver han som avslappnad och skämtsam när operationsteamet förde in en slang via hans handled, vidare upp till hjärtat. På en tv-skärm kunde han följa dess vandring. Men småskratten tystnade tvärt när bilden visade ett bråck på Lars hjärta – en ovanligt stor vävnadsutbuktning på sju centimeter.
Ingreppet avbröts, risken att bråcket skulle brista ansågs för stor och läkarna tog snart beslutet att Lars i stället skulle skickas vidare för operation i Umeå morgonen därpå.
– Jag åt frukost. Kände mig bra. Men utan förvarning fick jag en ny hjärtinfarkt. Och den smärtan var inte av nåder. Då blev det full fart, personalen skyndade in mig i operationssalen igen och förklarade att ballong- vidgningen ändå måste genomföras. Annars hade jag dött.
Lars beskriver känslan av slangen som letade sig in i kroppen. Vidgningen. Och befrielsen när all värk plötsligt försvann. Han pustar högljutt ut i soffan och sträcker armarna åt sidan för att visa.
– Visst var det mycket intryck och folk runtomkring. Men jag var trygg i vetskapen att personalen gjorde så gott de kunde.
Sedan väntade eftervård och sjukskrivning fram till operationsdagen i Umeå. I början av december var det dags.
– Kirurgen frågade vad jag kände, om allt var bra. Jag påpekade att informationen till anhöriga inte varit något vidare. Då tog hon upp sin telefon direkt och ringde Britt- Mari. Hon förklarade att det rörde sig om en högriskoperation och riskerna kring det. De pratade länge. Det kändes så bra, säger Lars som i det skeendet förväntade sig att operationen skulle ta fyra timmar.
Den tog mer än dubbelt så lång tid. När Lars bröstkorg sågades upp och spändes, sprack bråcket.
– Det sprutade blod. En fullvuxen männi- ska har mellan fyra och sex liter i kroppen, de fick ge mig tolv liter medan de gjorde en dubbel bypass och bytte både hjärtklaff och kroppspulsåder.
Senare fick han veta att han under den omfattande operationen varit död i tio minuter.
Lars blir allvarligare:
– Jag är så tacksam. De läkare vi har är grymma, konstaterar han kort.
Av det långa ingreppet kommer han inget ihåg. Men ett minne han håller nära hjärtat är det då han vaknade upp på intensivavdelningen och en sköterska höll hans hand.
– Det var så skönt. Att veta att någon fanns där, känna den mänskliga värmen. Personalen var så otroligt vänlig att jag senare ringde upp dem för att tacka. Jag tror sällan de får feedback om något som gått bra. Det vet jag att de tyckte var jätteroligt att få höra.
Lars berättar vidare om hjälpen han fick att få matlusten tillbaka, resan ner till Örnsköldsviks sjukhus och personalen på avdelning fem.
– Det var som att komma till Grand Hotel. Bra mat, bra omhändertagande och aldrig några sura miner trots att de tvingas jäkta.
efter en lyckad rehabilitering med en sjukgymnast som Lars lovordar för sin tuffa men rättvisa attityd, mår han i dag ”oförskämt bra”. Till vardags är han ofta ute och promenerar och efter påskhelgen återgick han till sitt arbete på Bygma på halvtid.
Ibland, när han lägger sig ner på kvällarna, händer det att han funderar på allt som ägt rum. Till stor del har han fått en helt ny livssyn.
– Jag fick ju inte bara en ny chans, utan två. I dag jäktar jag mycket mindre och är tacksam för mer. Att vakna och äta frukost är inte längre någon självklarhet för mig.
– Jag tänker mycket på hur bra omhändertagen jag blev, mycket bättre än vad jag hade trott. Vi har en fantastisk sjukvård med personal som jobbar och sliter dygnet runt. Är de inte värda att få höra något positivt?
Lars tar en paus innan han svarar sig själv bestämt:
– Det tycker jag. För vad skulle vi göra om vi inte hade dem?