På tredje plats: Joppe
Joppe var en norsk skogskatt som dök upp i mitt barndomshem när jag var 12.
I trakten är han mest känd för att ha stirrat ut bilar tills de flyttade på sig (även de stillastående utan förare gav till slut efter) och för att en gång ha skrämt bort en räv från grannens gård.
Plus: Begåvad med en imponerande konstnärlig talang. En gång gav han mig nämligen en jättefin tatuering som var en perfekt avbildning av stjärnbilden Orions bälte. Allt jag behövde göra var att sätta mig på honom i ett mörkt rum och låta Joppes klor fixa resten.
Minus: Ondskan själv. Han flyttade in tillsammans med sin bror, Julle, och med bröder som Joppe behöver man inga fiender. Joppe gjorde allt för att hans bror skulle bli utan mat, och när Julle en dag försvann spårlöst misstänkte vi nog alla att det var Joppe som röjt undan konkurrensen.
Under de år som följde manipulerade han dagligen sitt husfolk genom att springa ut genom ytterdörren, runda huset och krafsa på köksdörren i hopp om att det skulle stå en ny person i köket som inte visste om att han redan hade fått mat. Mer kontakt än så ville han helst slippa ha med människor. Charm och kel var för mesar, ansåg Joppe. En gång såg han en annan katt få mat efter att spinnande ha låtit sig bli klappad, men när Joppe la sig på rygg och försökte se lika gullig ut slutade det bara med att han blottade tänderna i överkäken samtidigt som pupillerna försvann inåt huvudet så att enbart ögonvitan syntes. Gulligare än så blev han aldrig.
På andra plats: Charlie och Banarne
Våra tama sniglar får dela på silverplatsen eftersom de var de första husdjur som jag och min fru tog hand om tillsammans. En dag satt Charlie och väntade på oss i ett buskage och kort därpå seglade Banarne in i lägenheten på en gröngul banan.
Plus: Oerhört väluppfostrade. De gnällde aldrig, skällde aldrig och tuggade aldrig sönder mina bankkort. Båda var rumsrena från dag 1 (till viss del eftersom de aldrig lämnade sitt plastburksterrarium) och besparade oss från överraskningar som halvätna möss på hallmattan.
Minus: Halvtaskigt sällskap. De verkade inte särskilt intresserade av att umgås och en dag försvann Charlie utan att säga adjö. Han hade åtminstone hyfs nog att stänga terrarielocket efter sig … om han nu verkligen lämnade terrariet. Efter ett tag började vi misstänka att det var Banarne som ätit upp Charlie, men hans pokerface avslöjade ingenting.
På första plats: Yoda
Okej, din lilla marodör, du är förlåten för bankkortsmassakern. Och för min hustrus byxor, och hennes tröjor, och hennes strumpor, och hennes pulveriserade vinterkängor, och hennes andra kängor, och hennes telefonskal, och hennes spelfodral, och hennes lypsyl och hennes lemlästade kramdjur … ja, poängen är nog att jag uppskattar att det så gott som alltid är hennes grejer du äter upp.
Efter ett år i livet har du hunnit uträtta mycket – och jag räknar med att du har mycket ogjort än.
Plus: Den enda på topp 3-listan som inte misstänks ha haft ihjäl något annat husdjur.
Minus: Nämnde jag att han försökte äta upp mitt bankkort?