Wilgot, 6 år, skrattar och visar upp sina händer, löddriga av tvål. Han har besökt badrummet och pappa Daniel reser sig från köksbordet för att hjälpa till att skölja av. Mamma Linda sitter kvar med 1,5-åriga Ludwig i knät. Hon styr undan kaffekoppen så att minstingen inte kommer åt.
– Jag har alltid älskat barn. Som liten ville jag ha många, och nu kan man säga att jag fått som jag velat, säger hon skämtsamt.
I familjen Wilander finns nämligen ytterligare fyra medlemmar. Daniel är sedan tidigare pappa till tonåringarna Elin och Eliaz och här bor också Rayan, snart 12, samt ett barn på bara några månader. Trots att de två sistnämnda inte är Daniel och Lindas biologiska barn är de en viktig del av familjen och i det familjehem de valt att ha.
Att bli ett familjehem, i vilket barn i behov av stöd kan placeras på både kortare och längre sikt, kom naturligt för Linda. Redan som ung fick hon erfarenhet av att hjälpa andra när hennes föräldrar bestämde sig för att fungera som sommarfamilj. Men med Daniels mor var det andra tongångar.
– Hon sade saker som: ”akta er för socialtjänsten”. Ungefär som att Prussiluskan i Pippi Långstrump kommer på besök och allt behöver vara skinande rent. Så är det ju inte. Det finns så många fördomar om socialtjänsten, men med den erfarenhet vi har är vi mycket positiva, säger Daniel.
Insikt i processen att bli familjehem fick de första gången som boende i Småland. Hösten 2011 påbörjade Linda och Daniel en utbildning tillsammans med fem andra par. Och redan på examensdagen kom en förfrågan om att ta hand om en ung pojke. Han fick följa med till Örnsköldsvik när flyttlasset gick 2013 och var tredje helg åkte de ner tillsammans för att besöka den biologiska familjen. I dag har de återförenats.
– Det är ju det som är målet, säger Daniel. När barnen återförenas med sin familj, det är då det är fulländat. Den oinsatte kan få för sig att barnets föräldrar är våldsamma, har missbruksproblem och inte kan ta hand om dem, men det som inte fungerar hos den biologiska familjen kan vara tillfälligt. De kan vara unga, eller kanske genomgår en skilsmässa. Det behöver inte vara så dramatiskt.
En återförening kan också ge upphov till intensiva känslor. Linda och Daniel minns när de skulle ta adjö av ett placerat barn och mötte upp den biologiska familjen på en flygplats.
– Det var mitt i natten och vi stod där trötta i väntan på överlämnandet. När mamman kom förstod verkligen folk runt omkring oss att här var några som inte setts på väldigt länge. Det var ett starkt ögonblick. Det kan kännas som att barnet är ens eget och man vet att den där dagen kommer – men när den väl gör det, då rör det om i grytan.
Väl i Örnsköldsvik utbildade sig Linda och Daniel på nytt i kommunens regi och under åren har fler barn bott hos familjen, både kortare och längre tid. Det mervärde till livet det för med sig är stort, menar Daniel. Han tar upp ett konkret exempel, där en liten oro för något nytt vändes till ett ömsesidigt lärande.
– Vi fick helt nya perspektiv när vi tog emot en pojke från Afghanistan. Dels genom vardagliga saker som att ta del av matkulturen, men det gav också en annan förståelse för vad det innebär att komma från en krigszon, även för de andra barnen i vår familj. Det var lärorikt, som människa. Man glömmer ibland bort hur bra man har det.
Sammanlagt huserar nu alltså åtta personer under Domsjötaket, vilket kräver planering för att få vardagen att gå ihop. Huset har räckt till, men en ny minibuss har det blivit. Och på mataffärer är det ett måste med – minst – två stora matvagnar.
– Folk tittar lite när vi kommer, skrattar Linda.
En viktig aspekt med att vara just ett familjehem är att samarbetet måste fungera. Daniel och Linda pratar om att jobba i team, där de som par är ett och familjen ett annat. Den biologiska familjen och socialtjänsten utgör också varsitt team och alla fyra är lika viktiga delar i det parallella arbetet att försökanå målen satta för barnets bästa.
Annars är de som vilken familj som helst.Samtliga i hushållet måste hjälpa till med sysslor och ambitionen att alla ska samlas runt köksbordet åtminstone några gånger i veckan är hög. Oftast blir det på söndagar med en längre och lite mer exklusiv frukost. Och utrymme ges till både diskussioner och bråk.
– Man känner att det lyckats när det placerade barnet börjar våga visa känslor och kan bli arg. Det är ett kvitto på att saker är stabila, som i en vanlig familj, säger Linda.
– Vi försöker ju att få alla barn att känna sig som syskon, som en i familjen. Då är det viktigt att stärka barnen längs vägen, få dem att känna att det inte är konstigt att ha två familjer. Första dagarna kan vara kaosartade, men redan efter ett par veckor brukar känslorna komma, säger Daniel.
Själva känner sig också Linda och Daniel stärkta av stödet från kommunen. Svar på praktiska frågor är bara ett telefonsamtal bort. Just hjälpen att inte känna sig ensamma
tycker de Örnsköldsviks kommun visat sig mycket bättre på att ge än den förra kommunen.
– Alla har det inte bra, vissa barn behöver extra stöd, säger Linda apropå varför de valt att bli ett familjehem. Det finns ett behov för det där ute. Om man funderar och tänker; ”men, ska jag?” – våga ta chansen.
– Våga ta möjligheten! säger Daniel. Det ger så pass mycket mjuka värden tillbaka. Det är en utmaning som berikar i slutändan.
Text: Tommy Ehlin
Informationsträff
19 april håller Örnsköldsviks kommun en öppen informationsträff för personer intresserade av att åta sig uppdrag som kontaktperson, kontaktfamilj eller familjehem.