Det här med att spika kändes som en ganska svår konst tills jag efter åratal av snedspikningsförtret gjorde en banbrytande upptäckt: Hammaren.
Över en natt förvandlades jag till ett fullblodsproffs … åtminstone i bemärkelsen att det ibland blev fullt av blod när jag proffshamrade mig själv på tummen.
(Och det är ju lätt hänt när den sitter mitt i handen).
Efter 14 år med eget boende har den där verktygslådan hunnit utökas en aning, och för varje nytt verktyg blir jag lite mindre inkompetent som hemmafixare.
Jag var till exempel ofattbart dålig på att snedsåga golvlister tills jag började använda svärmors geringssåg i stället för min egen rostiga fogsvans.
Tapeter blir av någon anledning mindre benägna att slita sig själva i stycken om de beskärs med slipat blad, och lampsladdsamputation känns förvånansvärt mycket enklare när du slipper gnaga dig igenom kablarna.
Heminredandet har eskalerat sedan vi skaffade hus i förrfjol, och steg för steg bockar vi av nya punkter på hemfixarlistan:
– Första ommålade rummet.
– Första golvlistbytet.
– Första spackelslipningen (och den andra… och den fjortonde…).
– Första duschdemonteringen.
– Första toalettstolsbytet.
– Första akutbesöket med anledning av renoveringsskada.
– Första ärret på min kropp som inte orsakats av en norsk skogskatt. (Det är en helt annan historia … eller två).
Häromveckan nådde vi en storslagen milstolpe i form av den första uppsatta gipsskivan.
Det gick så bra att vi fick för oss att bygga en helt ny vägg framöver; ett beslut som vi säkert kommer hinna ångra i god tid innan vi blir klara.
De senaste fyra helgerna har ägnats åt dylika projekt, och härnäst ska det sättas upp dekorsten på en gammal murstock – för vad ska man annars ägna tiden åt när det kan bära iväg till förlossningsavdelningen vilken dag som helst?
Det är faktiskt ungens fel, för graviditeten gjorde oss uppmärksamma på allt vi borde göra bort innan det vankas vaknätter och bajsblöjsmaraton.
Tanken var att bli klara i hyfsat god tid innan nedkomsten, men vårt hem går sällan med på tajta tidsplaner. Så gott som varje nytt inredningsprojekt kompliceras av att huset med sådan fingertoppskänsla har lyckats bemästra den svåra konsten att luta åt alla håll samtidigt.
Om en tapetvåd eller gipsvägg ligger rak mot golvet kan man ge sig sjutton på att den blir sned som en skidbacke jämfört med väggarna intill, så allt som tillverkats med räta vinklar måste saboteras grundligt för att passa in. Vi har enats om att det är ett uttryck för husets gammaldags charm och inte alls för att byggnaden är på väg att rasa ner i havet.
En annan otippad komplikation är att vår unghund har så himla god aptit. När en gipsbit lossnade från hörnet på en väggskiva hann vi inte reagera förrän han hade snott den, kidnappat den och svalt den.
På listan över grejer som inte bör lämnas ensamma inom samma väggar som vår hund kan vi nu alltså lägga till… själva väggarna.
I morgon bitti när jag vaknar kan han mycket väl ha ätit upp dem allihop.