Du är här

2018-03-17 - Hörnan

Krönika: Vad ska vi med sanningen till?

Jag minns när jag var fem år och min storebror berättade att tjejer inte hade samma grejer mellan benen som vi pojkar.
Det blev något av en brytpunkt i mitt liv – för såvitt jag kan minnas var det första gången jag visade prov på källkritik.

Hittills hade jag svalt min brors många påhitt med hull och hår, men där drog jag en gräns.
”Sorry brorsan”, sa jag, ”men den bluffen går jag inte på! Jag är faktiskt inte född igår!”

En som däremot var född igår, eller för några få gårdagar sedan, var min lillasyster.
Jag tror faktiskt att det var hennes födelse som föranledde diskussionen mellan mig och brorsan.
Kort därpå var jag i samma rum som mamma när hon bytte syrrans blöja, och vad jag såg fick mig att tappa hakan:
På något sätt hade min dumma brorsa lyckats gömma undan syrrans grejer bara för att få rätt!

Den dagen lärde jag mig hur långt folk kan gå för att slippa erkänna när de har fel.
Känslan av att ha rätt är ju så mycket skönare – och som tur är för oss alla behöver vi inte ens ha rätt för att uppleva den känslan. Det räcker ju att vi tror oss ha rätt för att det ska kännas bra i kroppen.
Att tro sig ha rätt är dessutom enkelt, för det kan du göra helt utan sanningens hjälp.
Allt som krävs är att du håller fast vid valfri osanning och sparkar sanningen i skrevet om den skulle komma nära.

Därför är det synd om sanningen just nu. Känslan är att den möts av skrevsparkar vart den än går, och kanske ligger det i tiden.
Nu när vi blivit vana vid att kunna välja utbildning, tv-kanaler, vårdcentral, hamburgermeny, elleverantör och smaksättning på mineralvattnet känns det självklart för oss att vi också borde få välja den version av verkligheten som passar oss bäst.
När Donald Trump säger att en mur skulle stoppa all illegal invandring spelar det ingen roll att komma dragandes med fakta som att uppemot 40 % av alla illegalt invandrade mexikaner flugit in på turistvisum (och att flygplan kan ta sig över murar) eller att en mur dessutom skulle öka andelen mexikaner som stannar kvar i USA genom att göra det svårare för dem att ta sig hem igen.
Trumps väljare tyckte bättre om den alternativa version av verkligheten där en mur löser allt, så de valde den.

Med sådana psykologiska mekanismer i åtanke blir det himla logiskt att land efter land i Europa röstar fram partier som utlovar enkla, svartvita mirakellösningar på krångliga gråskaleproblem.
Det förklarar också varför sannolikheten att tro på klimatförändringar verkar minska ju fler aktier du råkar äga i ett oljebolag, och varför svenska politiker har slutat slösa debattminuter på att berätta om vad de vill åstadkomma. Den nya tidens debatt går i stället ut på att hitta på något riktigt taskigt och sedan påstå att den är vad dina motståndare vill utsätta landet för. När de har hittat på en lika taskig politik att anklaga dig för kan ni ägna resten av debatten åt att kalla varandra lögnare, och så får väljarna rösta på det domedagsscenario som skrämmer dem minst.

I ett sanningsföraktande samhällsklimat kan man tyvärr vinna mycket på att bete sig som ett exemplar av det där jag var så säker på att även flickor hade mellan benen.
Jag, som med åren har blivit rätt förtjust i sanningen, håller tummarna för att den en dag ska bli trendig och modern igen.

Dela med dig av denna artikel på: