Klockan har passerat 22.15 på onsdagskvällen när skjutdörrarna till polisstationen glider upp. Innanför står polisen Isabell Nilsson och släpper in två huttrande journalister i värmen. Ute är det 20 grader kallt, vilket torde öka chanserna för en lugn natt. Stöldturnéer och torgslagsmål tenderar att vara vanligare vid temperaturer som får folk att våga sig utanför sina egna trösklar – men oavsett väderlek och tid på dygnet står polisen redo att rycka ut.
Isabells nattpass varar till 07.00, och denna gång är det hon som axlar ansvaret tillsammans sin kollega Lena Martinell.
– Det kan bli ganska tajt mellan passen, men det kommer med jobbet, säger Isabell.
På väg genom entrérummet passerar vi en av kårens äldsta veteraner: Den uppstoppade björnen som dagtid brukar ha sällskap av besökande öviksbor. Nu får den klara sig själv, för dess poliskollegor ska ha genomgång i husets inre.
Klockan 22.30 samlas Lena, Isabell, Jonas Lindström, Elias Lindgren och Gustav Schelin framför en monitor som livesänder från fyra orter samtidigt.
Rutinen kallas utsättning och är en lägesavstämning där poliser från Kramfors, Sollefteå, Sundsvall och Härnösand syns i varsitt fält på en fyrdelad skärm. De delar alla ansvaret för länet som helhet och är redo att rycka ut till sina kollegors närområden om omständigheterna skulle kräva det. Även regionledningscentralen i Umeå. RLC, brukar i möjligaste mån sitta med på utsättningsmötena.
– Många av de jobb som kommer in till RLC är initierade av patruller ute i fält, berättar Lena.
– Det är det som är det roliga med jobbet: Du vet aldrig när det kommer att hända något, säger Isabell.
Inför nattens runda slår vi oss ner i fikarummet med det väl valda namnet ”Café Bylingen”, där Lena och Isabell ombeds att beskriva sin yrkesvardag.
– Vi har de akuta grejerna som kräver utryckningar, men däremellan är de ju brottsförebyggande vi jobbar, säger Lena. Det kan handla om att vara ute på skolor, och där lägger vi extra fokus på åttondeklassare eftersom de snart blir straffmyndiga.
– Det förebyggande arbetet är sånt som man önskar att det kunde jobbas mer med, inflikar Isabell.
– Jag tycker det är roligt att arbetet är så flexibelt, fortsätter Lena. Jag gillar problemlösningen; det kan handla om att fånga in katter eller vad som helst.
Desto mindre kul känns jobbet i samband med urspårade krogkvällar.
– Vi har ju ofta att göra med folk som är i affekt på ett eller annat vis, säger Lena. Just fulla människor är väl inte de roligaste att handskas med.
På frågan om vad som driver dem blir stämningen desto mer allvarlig.
– Vi möter ofta samma människor om och om igen, berättar Lena. Missbrukande ungdomar som inte lyckas ta sig ur det, kvinnor som blir misshandlade och barn som far illa. Förhoppningen är väl att man faktiskt ska kunna påverka någon under sin karriär.
Att göra skillnad går inte över en natt – men att finnas till för människor varje natt gör helt klart skillnad i längden. När polisbilen rullar ut från stationen framåt midnatt går färden först till Resecentrum.
– Vi ska bara se så att allt är lugnt, förklarar Lena. Det här ska ju vara ett tryggt ställe där du och din familj ska kunna kliva av tåget mitt i natten utan att vara rädda.
Vi stannar till vid ingången närmast spåren, och det första som möter oss är en mycket stressad man som blivit inlåst på gångbron.
– Jag kunde inte komma ut! Pustar mannen, som i panik utlöst nödlarmet. Ett snabbt samtal från Isabell till säkerhetsbolaget löser problemet.
Nästa punkt på den nattliga dagordningen är de säkerhetskontroller som så många bilister suckar över. Att bilförare varnar varandra genom att blinka mot den som närmar sig en kontroll är Polisen väl medveten om. Problemet är ju att kontroller inte bara handlar om att bötfälla fortkörare. Den som blinkar kan se till att en rattfull person undkommer, och kanske orsakar en olycka – antingen samma dag eller vid en senare fyllefärd som tillåts hända eftersom personen aldrig stoppades.
– Det kan också vara så att det hänt nånting; att det varit många inbrott i området – så när du blinkar för att varna blinkar du mot dina egna inbrottstjuvar. Man vet aldrig varför vi står där vi gör, poängterar Lena.
Natten förlöper lugnt, och det mest dramatiska som sker efter 02.00 är att de får ta hand om, och kontakta ägaren till, en hund som en privatperson påträffat vid E4:an en dryg mil norr om Härnösand. Polisyrket omfattar som sagt alla möjliga sorters insatser.
Innan vi beger oss hemåt skickar Lena och Isabell med oss varsin hälsning till allmänheten:
– Det är jätteviktigt att man ringer polisen om man ser något misstänkt eller vill lämna ett tips, säger Isabell. Det finns möjlighet att vara anonym, men det kan göra det svårare för polisen.
– Det är också jätteviktigt att anmäla alla brott, säger Lena. Jag förstår att folk kan känna en viss uppgivenhet, men för att vi ska få mer resurser måste vi också kunna visa hur många brott som sker. De kanske inte går att lösa alla brott, men får vi inte ens veta om dem blir de definitivt aldrig lösta.