Du är här

2018-03-03 - Hörnan

Krönikan: Gravidgoogling

Min fru ser ut som en cyborg på möhippa, men det är inte hon som partajar.
Tröjan är halvt uppdragen, kring naveln har någon lindat två breda bälten och inklämda under dem sitter det ett par plastiga dryckesunderlägg.

Från plasten löper två sladdar till en monitor, och en tredje sladd leder därifrån till en liten klämma som biter henne i pekfingret. Den fjärde och sista sladden går till någon slags mentometerknapp i hennes andra hand.
Sist men inte minst ser magen ut att vara fylld av en hel dunk med öl – för det är där inne partajet pågår. Det buktar i öster, väster, norr och söder när vårt barn övar på kända danssteg från breakdance och lindy hop.
Antingen det, eller så försöker ungen bryta sig ut och söker febrilt efter en Exit-skylt.
Oavsett anledning tycks hon gymnastisera oavbrutet.

Det är därför vi sitter här, på sjukhusets fjärde våning, och stirrar som förhäxade på den där tv-monitorn. 
Den visar bland annat babyns puls som envisas med att vara högre än den borde.
”Barnet är nog bara extra aktivt just nu”, sa barnmorskan lugnande efter första mätningen. Hon försökte tre gånger, med några minuters mellanrum, att uppmäta en puls under 160 slag per minut. Efter det blev vi utvisade till väntrummet så att vår bebis skulle hinna lugna ner sig – men en kvart senare var det fortfarande samma visa.

Då skickades vi till sjukhusets fjärde våning och den cyborg-utrustning vi nu har framför oss.
Mentometerknappen trycker frugan på varje gång hon känner av en spark – och det är tydligen ungefär lika många gånger per minut som hjärtat slår.
Först 90 minuter efter barnmorskebesökets början mynnar magpartajet ut i någon slags efterfest där det går att uppmäta en vilopuls, och den visar sig förstås vara fullkomligt normal.
Jag hade alltså 90 minuter på mig att googla på förhöjd puls hos foster och alla femtioelva sätt som det kan förebåda ond bråd död.

Jag har googlat mer än vanligt de senaste åtta månaderna.
Kan fruns plötsliga supermagknip tyda på missfall?
Svar: Knappast.
Kan barnets oväntat puttenuttiga storlek vid ultraljudet tyda på att någonting är fel?
Svar: Kanske.
Kan det vara farligt för ett foster om mamman får en elstöt via en nylimmad tapetvåd?
Svar: ”En kanadensisk studie av kvinnor som fått elchocker visade att 73 procent av fostren dog.”

Jag minns hur världen liksom saktade ner den gången. Jag sa inte ett knyst om saken till min redan oroliga fru – för om det värsta hänt skulle de ju ändå redan vara för sent. Vi befann oss i ett skede av graviditeten där hon just hade börjat känna sparkar, och i två dygn fanns det inget som jag var mer intresserad av än om hon känt av någon spark till.
”Vet inte, kanske”, blev svaret flera gånger, och lämnade mig kvar i ovisshet om ifall vi just tagit livet av vårt barn. När den där sparken till slut kom var den rejäl, bortom tvekan, och ett tydligt besked från barnet:
”Jag är här för att stanna!”

Att vänta barn har visat sig vara en enda lång, orosladdad googlingssession.
Jag längtar tills vårt frö är fött, så att jag slipper oroa mig mer …
… för vem har någonsin hört talas om en orolig förälder?

Dela med dig av denna artikel på: