Ofta brukar jag komma undan i bjudsituationer genom att norpa någon annan dryck innan erbjudandet dyker upp, men det kräver både tajming och en sinnesnärvaro som jag egentligen inte har. Därför händer det sig, en söndag i januari, att jag blir jag totalt överrumplad när ett bjudlystet värdpar tycker att jag ser lite törstig ut lagom till lunch.
Visst finns det lägen när man kan tacka nej, även till sådant som redan har hällts upp, men det här är inte ett av dessa lägen. Jag befinner mig nämligen hos en filippinsk familj på vad som skulle kunna jämställas med ett diplomatiskt uppdrag, så det är bara att le och börja stjälpa i sig.
Därefter går all min sinnesnärvaro åt till att inte säga blä.
”Hujedamej”, tänker jag. ”Någon vana lär det åtminstone aldrig bli att dricka någonting som smakar så! Och en gång är ingen gång, eller hur?”
Det är vad jag intalar mig själv strax efteråt – men nästa morgon hinner jag knappt sätta mig till bords förrän en ny leverans dyker upp strax under näsan på mig.
Jaha, och nu då? Oavsett hur dåligt man räknar matte så blir ju två gånger nästan alltid mer än ingen gång!
Men det kan inte hjälpas: Jag ler och tackar, rynkar på näsan i smyg och säger bara blä på insidan.
Nästa vätskeintag landar i min hand redan vid lunch, och nästa morgon börjar på samma blöta sätt.
Vid det här laget har ju värdparet redan lärt sig vilken törstig typ jag är. De bjuder för min skull – och jag dricker för deras skull. Alla försöker vara snälla och inte en jäkel blir glad utom de som säljer det jag sveper.
Vid det femte tillfället glömmer jag bort att rynka på näsan och hinner inte ens tänka blä förrän det är torrt i botten.
Vid det sjätte tillfället stirrar jag plötsligt ner och tänker ”va, redan slut?”.
Efter en knapp vecka, och fler klunkar än jag kan räkna, uppfylls jag av en skrämmande känsla när det är dags att dricka:
Jag blir glad.
Då inser jag att det är kört, suckar inombords och skickar ett uppgivet sms till frun hemma i Sverige.
Det är lika bra att hon får reda på sanningen direkt, så jag skriver som det är:
”Dåliga nyheter, älskling. Jag gillar kaffe nu.”
Vad jag inte räknat med är detta: Min nybildade kaffetarm har programmerat sig själv att enbart godkänna den härliga bruna bönsörja som jag blivit bjuden på. Kaffet som säljs och dricks i Sverige bryr sig tarmen inte om för fem öre.
Så jag dricker kaffe nu – men bara i Sydostasien.