Du är här

2018-02-10 - Hörnan

Jag blir vacker, och det känns fel

En gång i tiden ansågs blek hy som ett skönhetsideal i Sverige, eftersom det betydde att du var rik nog att sitta och trycka inomhus i stället för att slita ute på åkern där solstrålarna kunde nå dig.

Idag är det tvärtom solbrun hy som idealiseras här eftersom den förknippas med dyra utlandssemestrar, hälsosam livsstil och att inte leva gömd i sina föräldrars källare.
Osis för mig, som till följd av mina semi-albinogener kan tillbringa flera månader i solskenet och ändå se ut som om jag just har kläckts ur ett ägg i underjorden.
Efter att ha grämt mig över mitt bleka nylle hela livet skickas jag av Hoppets Stjärna till Filippinerna – och där får jag veta att 94 miljoner invånare vill se ut som jag.
 
Som barn läste jag fantasyböcker om Cthol Mishrak, den eviga nattens stad, där den vanställde guden Torak trollat fram ett mörkt moln som alltid svävade över gatorna för att solens strålar inte skulle nå hans hemska anlete. Jag trodde inte att den staden fanns på riktigt förrän jag anlände till Manila.
Där får jag se det – ett mörkt, grått sunkmoln som ständigt svävar över staden. Vissa påstår att molnet är en oavsiktlig konsekvens av utsläppen från tre miljoner fordon, men jag misstänker att det snarare svävar där för att hålla solen borta från stadsbornas hud.
Här är skönhetsidealet nämligen samma blekhet som vi svenskar vill bli av med. Varenda modell på stadens reklamskyltar ser ut som snövit och apotekshyllorna svämmar över av produkter som ska göra huden vitare. Innehållsförteckningarna borde avskräcka – exempelvis är ju kvicksilver inte främst känt för sina hälsofrämjande egenskaper – men ändå använder fyra av tio kvinnor i landet hudblekningsprodukter.
 
Varför, kan man fråga sig? Föga överraskande är det vårt fel. Filippinerna har nämligen olyckan att vara ett paradis. Gång på gång genom historien har utlänningar nått ögruppen, utropat ”vilket najs plejs!” och bestämt sig för att flytta in. I 400 år styrdes landet av mexikanska spanjorer som hann försvara det från suktande portugiser, japaner, britter och nederländare innan USA tog över driften i ett halvsekel. Resultatet är ett land befolkat av kristna asiater som har spanska namn, talar engelska och idealiserar vit hud. 
Sann skönhet är alltså förbehållen de erövrare som tryckte ner sin kultur i halsen på befolkningen – och än idag genomsyrar den kulturen varje gathörn. På en kiosk i slumområdet Taytay säljs Captain America som plastfigur och när en flicka i samma slum visar mig sin favoritdocka är den vit, med stora ögon och blont hår.
 
Alla dessa intryck mynnar ut i ett ögonblick på Hoppets Stjärnas skolgård i Infanta, långt ute på landsbygden dit vita människor sällan kommer. Jag känner en lätt beröring på handen, och när jag tittar ner möts jag av två glittrande ögon. De tillhör en lågstadietjej som står och stryker min handrygg.
”Du är så VIT!” säger hon och ler från öra till öra. Folk har sagt det till mig många gånger förr, men för första gången är det menat som en komplimang.
Jag sätter mig på huk och lägger fingret mot hennes handrygg.
”Och du är VACKER!” svarar jag.
Då ersätts glittret i hennes ögon av förvirring. Blicken flackar lite.
”Varför?” undrar hon.
 
Varför. Ett ord, och mitt hjärta brister. Jag säger något om att jag skulle vilja vara lite brunare, lite mer som hon, men jag är osäker på om hon tar till sig orden. Hon har ju redan fått lära sig hur vackra människor ser ut – och att hon inte liknar dem.
 
Dela med dig av denna artikel på: