Hörnan

Krönikan: Lagen om ärtsoppa

När julen står för dörren och miljoner icke-kristna svenskar gör sig redo för att fira Kristi födelse så tänker jag på ärtsoppa.
Du vet, det där som man enligt grundlagen måste äta upp innan man får hugga in på tunnpannkakan.

Enligt samma hedervärda princip vore det väl klädsamt om ingen av oss julfirare började öppna julklappar förrän vi haft högläsning ur julevangeliet?
(Här bör det poängteras att jag inte drar några som helst jämförelser i övrigt mellan frälsarens ankomst och en tallrik sönderkokta ärtor. Själv gillar jag både högläsning och ärtsoppa, men dagens svenskar tycks onekligen vara ännu mer förtjusta i presenter och pannkaka).

Livet är fullt av ärtsoppa – såväl ätlig som symbolisk – och när jag växte upp tyckte jag att den stod i vägen för mig överallt:
Ingen middag förrän jag tvättat händerna, inget godis förrän jag ätit upp middagen, ingen sagostund förrän jag borstat tänderna, ingen lek förrän läxorna är gjorda och inget stundentpartaj förrän efter tolv års läxläsning.
Lagen om ärtsoppa genomsyrade min uppväxt, och eftersom den fostrat mig till en sådan überfantastisk människa unnar jag alla andra samma upplevelse.
(Antingen det, eller så vill jag helt enkelt att alla andra ska lida så som jag själv har lidit).

Hur som helst tycks den anrika lagen om ärtsoppa vara utrotningshotad. Allt fler försöker bryta mot den, och de lyckas också – men till vilket pris?
Inget alls, verkar det som, och när det gäller ätlig ärtsoppa blir det ju tvärtom billigare att inte äta den … men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det finns ett egenvärde i att göra sig förtjänt av något. Att få vänta, att få längta, att få kämpa.
Det behöver inte handla om att fasta i minst 40 dagar innan vi får käka påskägg; det räcker med att skotta uppfarten ordentligt innan du sjunker ner i tv-soffan.
Jag är helt enkelt oförskämt förtjust i känslan av att unna sig någonting som du kan känna att du har gjort sig förtjänt av.

När allt du vill ha dyker upp inom ett ögonblick urvattnas glädjen över att få det.
När vi traskar fram genom tillvaron idag har vi alla vänner, all världens musik, en ändlös ström av underhållning och svar på miljarder olika frågor ett par knapptryck bort i fickan eller väskan. Det borde ha gjort oss supernöjda, men vi har bara blivit otåligare.
Vi tar lån för att få känna oss rika, köper prylar innan vi har råd med dem, vill bli kända innan vi har gjort något, ger upp relationer för omväxlings skull, käkar godis före middagen och skippar ärtsoppan när det väl är middagsdags.

Men ju snabbare tillfredställelsen levereras, desto snabbare går den också över. (Du som hunnit tröttna på allt ditt julpynt redan före julafton vet vad jag pratar om). Dessutom, om vi tar för givet att tillfredställelsen ska nå oss utan väntan eller ansträngning, är vi inte tacksamma när det väl blir så – och det är en lyckobringande upplevelse att få känna tacksamhet.
I stället för att spurta hela vägen in i julfirandet, förtära julklapparna som en flock pirayor och därefter galoppera vidare mot mellandagsrean skulle många av oss må bra av att få äta lite ärtsoppa. Att vänta, att sitta tysta, att ha det lite tråkigt … och kanske rentav läsa julevangeliet.

Publicerat