Du är här

2017-12-02 - Hörnan

Krönikan: Är du rädd?

Det hoppas jag verkligen, för annars vore väl inte livet värt att leva?
Att vara rädd är nämligen hur det känns att bry sig om någonting i världen.

Det vi är rädda för är nästan alltid att vi ska tappa något. Det kan handla om hemmet, jobbet, livet, brallorna… eller någon vi tycker väldigt mycket om.
Därför är jag så mycket räddare nu än förr.

För åtta år sedan, när jag gjorde min första arbetsdag på Tidningen 7, blev jag genast lite räddare. Plötsligt riskerade jag att förlora jobbet! Sannolikheten för det hade ju varit obefintlig fram till dess.
Dagen innan satt jag utan anställning i en hyresetta som saknade både frys, dusch och varmvatten på toaletten, så jag behövde ju inte vara rädd att tappa de grejerna heller.
Lika lite behövde jag frukta att förlora huset, bilen, körkortet, hunden eller kärleken, för jag hade ingenting av allt det där.
Idag har jag det – och det är dåligt för min nattsömn.

Jag hade inte reflekterat över det här förrän jag fick en fråga från en gammal vän.
Vi är ungefär lika gamla, men han har valt en annan väg i livet: Han lever enkelt, planerar inte framtiden, prioriterar inte pengar, har varken haft eller sökt ett fast jobb, har bott i flera olika länder, påbörjade nyss sin tredje utbildning i vuxen ålder och har såvitt jag vet aldrig haft någon längre relation.
När jag berättat att jag och min fru väntade barn började vi prata om hur mycket ett liv hinner förändras från år till år.
Han satt tyst ett ögonblick, och sa sedan ”Känner du inte att du hade mer frihet förr?”.
Då blev det min tur att tystna och fundera.
”Jo”, sa jag, ”så är det väl. Men jag gjorde ju inget av den friheten. Jag var fri för att jag var ensam, och den sortens frihet är inget jag saknar. Däremot är jag räddare nu, för nu har jag så mycket mer att förlora.”

Det tog mig 30 år att få upp ögonen för det fina med att vara rädd – men när det väl hände kom det som en käftsmäll. Samma dag som vi fick veta att vi väntade barn hände något som väckte frågor om ifall allt stod rätt till med embryot.  Internet svarade att det troligen inte var någon fara – men när du bryr dig tillräckligt mycket för att bli rädd är ”troligen” aldrig tillräckligt. Fram till dess hade jag varit för omtumlad för att hinna fråga mig själv vad jag egentligen kände för den här lilla varelsen.
Rädslan gav mig svaret.
Den natten låg jag klarvaken och kunde bara tänka en sak:
”Jag vill inte att mitt barn ska dö”.

Barnet har levt vidare i fem månader, men det har rädslan också – och den lär knappast minska när den där plutten väl är född. Det är en märklig känsla att gå omkring och vara lycklig och skräckslagen på samma gång.
Jag är rädd, och jag är lycklig, för de hör ihop.

Dela med dig av denna artikel på: