Du är här

2017-11-25 - Hörnan

Krönikan: Kära barn!

Jisses vad du är jobbig.
20 veckor i sträck har du stört mig i arbetet från morgon till kväll, så att jag knappt fått något gjort.

Du tröttar ut din mamma, snor hennes mat och låter henne inte vara ifred någonstans.
Din puls är ständigt hög, du är alltid i rörelse och enbart i höst har vi fått åka till sjukhuset med dig fyra gånger.
Hur ska det då bli när du väl är född?

20 veckor har du stört mig i arbetet, för du är det enda jag kan tänka på.
Vi har ju inte ens träffats än, men jag måste erkänna att jag redan blivit väldigt fäst vid dig. Trots att du utsatt min kära fru för både värk och illamående verkar hon ganska fäst vid dig, hon också – och inte bara via navelsträngen.

Man ska ju alltid tro på sina barn, så därför skäms jag över att jag redan hunnit tvivla på dig.
Länge gömde du dig inuti en mage som förblev så platt att vi blev lite oroliga för dig.
Kanske visade det där testet fel? Eller kanske fanns du just då, men bara i en liten stund? 
Tvivlet höll sig kvar i strid mot veka försvarpjäser som logik och sunt förnuft – men så en dag fick vi se ditt hjärta slå. Jag kunde inte höra det, men på en skärm i undersökningsrummets tak syntes ett ivrigt tickande.
Stort som en tumnagel, sa barnmorskan om det där hjärtat.
Tänk att något så litet kan fylla hela världen på ett ögonblick.
 
När jag nu bett om ursäkt är det på sin plats att tacka dig för ditt goda inflytande. Redan innan vi har fått en chans att börja uppfostra dig har du lyckats uppfostra oss; fått oss att börja äta lite nyttigare och teckna urtråkiga efterlevandeförsäkringar.
Det var också tack vare dig som till slut tog oss iväg på bröllopsresa, drygt två år efter själva bröllopet, efter att ha funderat på om vi skulle boka in den nu eller strax efter din studentexamen.
Kom bara ihåg, den dag du börjar tjata om semesterresor, att du redan har fått vara med på en.

Vi kallar dig för Frö, kort och gott. Först kallade vi dig för Potatismos, efter den där gången när min fru lade upp en bild i sociala medier på en mage fylld med potatismos och skrev ”för mycket potatismos” – vilket förstås övertygade allmänheten om att hon var gravid.
Nu kanske samma människor misstänker att även detta är en text om mosad rotfrukt, och hyser skepsis mot din existens – men någon gång till våren borde alla tvivel skingras.

Ända sedan vi köpte vårt hus har ett rum på övervåningen stått oanvänt i väntan på ett barn. 
Nu närmar sig den dag när tomrummet ska fyllas – och jag kan lova att det inte bara är ditt rum som längtar efter dig.

Dela med dig av denna artikel på: