Du är här

2017-11-04 - Hörnan

Krönikan: Tack, döden!

Vad tycker du om döden? Få av oss verkar vara några större fan. Vi ser på den som något främmande och har svårt att ens föreställa oss en tillvaro som död. Det är lite konstigt, för alla jag känner har varit döda ungefär 13,7 miljarder år längre än de har levat.

Det är simpel matematik: I så många år lyckades universum klara sig utan min hjälp.
Den insikten må vara sårande för mitt ego, men den goda nyheten är att vi alla faktiskt har gedigen erfarenhet av att vara döda.
Blunda, ta ett djupt andetag och tänk tillbaka på hur du mådde tio månader innan du blev född.
Det var väl inte så farligt?
Vi säger att vi är rädda för döden, men det är inte vad vi menar.
Vi är inte rädda för att dö – vi är tvärtom rädda för att låta bli. Vi är rädda för vad som väntar ifall vårt medvetande skulle leva vidare när kroppen har stängt ner butiken.
Vi är helt enkelt rädda för det okända.

Oavsett om vi förväntar oss ett tvärt slut för medvetandets existens, ett himmelrike, en yttersta dom, en återfödelse eller en framgångsrik karriär som spöke så hemsöks vi av tvivel på om det verkligen kommer bli exakt så som vi tänker oss. Vi riskerar helt enkelt att ha fel om döden – och det är ju ingen som gillar att ha fel.
Vissa blir dessutom uppskrämda av skräckscenarier som involverar svavelstank och en snubbe med bockfötter, men det känns lite för specifikt för min smak. Jag utesluter det inte helt, men jag rankar det inte heller som mer sannolikt än att det som väntar efter döden är nybilsdoft och en tant med ankfötter. Eller möjligen en arom av kummin och en skåning med pingvinkropp.
Sett ur ett överlevnadsperspektiv är det ju faktiskt väldigt klokt att känna dödsfruktan – och jag antar att det förklarar varför jag aldrig gjort det. I barndomen var jag tvärtom så intresserad av den eventuella tillvaron på andra sidan att jag skulle ha kunnat bli den första idioten någonsin som tagit livet av sig på grund av ren och skär nyfikenhet.
Min egen död skrämmer mig inte – men alla andras gör det.

För så är det ju: Döden drabbar inte den som dör, utan de som överlever. Om jag skulle ha den dåliga smaken att trilla av pinn blir det ju mina anhöriga som tvingas handskas med sorg, tomhet, förtvivlan och hanteringen av min meningslösa kapsylsamling.
Det bästa för våra anhöriga vore alltså om de slapp känna sorg över huvud taget.
Men trots att vi älskar dem – och samtidigt just därför – vill vi ju gärna tro att de kommer sakna oss den dag när vi är borta.

Sett ur det perspektivet blir döden inte bara hotande, utan också vacker, för den hjälper oss att sätta värde på allt som den är ute efter.
Så tack, döden, för att du ger mig en begränsad livslängd så att jag värdesätter dagarna som går.
Tack för att du gör mig rädd för att förlora mina kära, så att jag inser hur otroligt mycket de betyder för mig.
Tack för att du, genom din blotta existens, hjälper mig att inse hur gärna jag vill leva vidare.
Tack, döden, för att allt fint du gör.

Dela med dig av denna artikel på: