Hörnan

Krönika: Jag svalde en komage

Från mitt bondförnuftiga hem bär jag med mig två matrelaterade ryggmärgskunskaper:
Att inte tacka nej när man blir bjuden och att alltid äta upp allt som man får på tallriken.
I Sverige bli konsekvensen av den vanan ganska odramatisk, men utomlands kan den leda till spännande kulinariska upplevelser.
Jag tänker på kotlettfisken som de bjöd på i Argentina; ett tvärsnitt ur en näst intill cirkelrund bautafirre som på egen hand fyllde hela tallriken.
Jag tänker på den stackars grisen på den argentinska bondgården som serverades nyslaktad med extra allt – inklusive fjuniga hårstrån.
Jag tänker på farbrorn som stod vid en vägkant i Ukraina och sålde stora slamsor av rökt kött, som var misstänkt likt rått kött … men man kan ju som sagt inte tacka nej när man blir bjuden! Mina tänder sågade sig igenom det rödvita slamset och jag ser ingen koppling alls till de kräkningar som lite senare drabbade mig i en buss på hemväg genom Polen.
 
Närmast till hands är det just nu att tänka på förra veckans matintag när jag irrade runt i östra Rumänien. Först och främst var pensionatets frukost varierad på ett fullkomligt genialt sätt, med sex nedskrivna alternativ att välja på:
1. Bröd, grönsaker och omelett.
2. Bröd, grönsaker och baconomelett (utan bacon, visade det sig).
3. Bröd, grönsaker och stekt ägg.
4. Bröd, grönsaker och kokt ägg.
5. Bröd och grönsaker.
6. Bröd.
 
Bortom frukostrummets trygga äggfamn möts vi av kåldolmar, majsgröt, brosk-soppa och världens mest avancerade tekopp där en bossig timer räknar ner till ögonblicket när jag får röra teet. Dag 3 i landet finner jag mig sittande på en matservering med två rumänska kollegor.
”This is good!” säger den ena pekar på en soppskålsbild i menyn.
"Stomach", säger den andra och lägger handen mot sin mage.
Tydligen är den där soppan extra bra för magen, tänker jag – och inser lite för sent vad hon faktiskt menar. Det är ingen soppa lagad för magen, utan av magen. Närmare bestämt magsäcken på en ko. Frågan är bara vilken? Kon har väl fyra? Slemmiga grå remsor flyter upp mot ytan och utefter kanten på vissa av dem sitter vad som verkar vara pyttesmå blåsor … men när jag nu blir serverad måste jag förstås tömma tallriken!
Så det gör jag med glatt humör.
 
Den där våmmen (eller vad det nu var) blir, tro’t eller ej, inte den sista konstighet jag sväljer under resan. Efter att ha drabbats av brakförkylning och feberfrossa (som självklart inte kan kopplas till någonting jag ätit) står jag på flygplatsen och snorar när min rumänska langare anländer. Utan att jag bett om det (på hedersord!) har denna moderliga kvinna fixat fram enfärgade piller utan förpackning.
”Först tar du den här”, säger hon och håller upp en illröd kapsel. ”Om sex timmar tar du två av de här” fortsätter hon och håller upp en brun liten papperspåse.
Jag hinner komma till Österrike innan jag inser att jag kanske är i full färd med att smuggla narkotikaklassade preparat genom Europa.
”Om du åker dit så känner vi inte varandra”, upplyser mitt resesällskap.
Jag vet fortfarande inte vad papperspåsen innehöll ... och det är kanske säkrast att det förblir så.
 
Publicerat