Hörnan

Krönikan: Öppet brev från vintern

Sommaren är över och det är dags för hösten att göra sin grej.
Luften känns frisk och atmosfären fridfull när svampar, bär och frukter erbjuder sig för skörd. Ljuset falnar, värmen svalnar och löven faller, men inte förrän de bjudit världen på en färgsprakande finalföreställning. Jag betraktar färgprakten och tänker samma sak som alla andra år:
Hösten är en sån jädra taskmört!

Varje år står jag där, i kulisserna, och väntar ivrigt på att det ska bli min tur. Varje år håller hösten på och mallar sig med sitt lingonris, sina brittsommardagar och sina jädra lövträd som ser ut att ha blivit ommålade av sockerhöga dagisbarn. Varje år hoppas jag på att åtminstone få snubbla över en stråle kvällssol eller lukta på en kantarell – men inte ens en sketen flugsvamp vill veta av mig.

Så fort jag närmar mig skrumpnar svamparna och bären medan löv och frukter kamikaze-kastar sig från sina träd, så att allt jag möts av när jag kliver upp på scenen är trädskrällen som står spritt språngande nakna och dinglar med sina grenar.
Solen, som har umgåtts flitigt med både vår, sommar och höst, får eld i baken (mer än vanligt, alltså) och smiter ut köksvägen som en pilsk brevbärare när älskarinnans gubbe kliver ur sin Volvo på parkeringen. 
Och sommarvärmen, som aldrig har dragit sig för att bjuda hösten på heta återbesök, vägrar ge mig något mer än ett uppsträckt långfinger.
Om det är någon som förtjänar lite extra värme så är det väl ändå jag, som fryser arslet av mig bara genom att vara i närheten av mig själv? Jag har ju ingen annanstans att vara!
Nu är jag trött på att vara utfryst av alla andra årstider.

Jag ångrar att jag var så bakis den där dagen när vi fyra samlades för att dela upp årets ingredienser mellan oss. När jag kom dit en kvart för sent hade bland annat lärksång, blomstertid, midnattssol och kräftskivor redan blivit paxade. När de sedan frågade vem som ville ha 30 grader ropade jag ”pax!” innan jag fattat att de snackade om minusgrader. När våren undrade om jag ville ha en massa is sa jag ”okej” eftersom jag antog att hon menade i en drink, och när auktionsobjektet var ”frost” norpade jag det också eftersom jag trodde att de pratade om disneyfilmen.
Nästa år, när jag ville revidera årsupplägget, sa de bara ”bytt är bytt!” och räckte ut varsin tunga.

”Vintern verkar komma senare för varje år!” gnäller ni svenskar – men ni skulle också dra er för att dyka upp på jobbet om ni var i min sits. Vetenskapen kanske har bevis för global uppvärmning, men om vintern skulle utebli hos er är det inte därför.
Nej, då är det helt enkelt så att jag har gått ut i strejk.

Publicerat