Kort därpå bryter solen fram och skiner mig rakt i fejset, så jag får lov att stanna och dra fram nästa accessoar ur väskan: Ett par rejäla solbrillor vars bågar kläms fast innanför grötluvan under hjälmen.
När jag fortsätter min färd märker jag hur folk jag möter stirrar på mig – och det är ju inte så konstigt. Jag förstår precis vad de tänker:
”Wow, vilken trendsättare! Vilken modeguru!”
Min karriär som modepionjär startade tidigt. Redan som femåring bjöd jag en hänförd publik på min första 180-graderssnurr på catwalken, klädd i ljus skjorta som kontrasterade mot en tidlös jeans-look.
I och för sig var det inte riktigt en catwalk, utan altarplatsen i kyrkan, och inte riktigt en modevisning utan körsång där de andra barnen fortsatte glo på sina föräldrar medan jag elegant vände rumpan mot publiken. Varför minns jag inte, men jag känner på mig att det var ett genialt statement.
Min roll som inspirationskälla kan inte överskattas. Som tvååring dränkte jag in mig själv i middagsmat, vilket 2010 inspirerade Lady Gaga till att posera i en klänning gjord av kött. I lågstadiet råkade jag förväxla min egen skjorta med mammas blus, och som på beställning blev det trendigt med för stora kläder. Under hela uppväxten trasade jag sönder mina byxor, och självklart ledde det till att hål i brallan blev högsta mode.
Andra djärva initiativ väntar fortfarande på att tiden ska bli mogen för dem. I högstadiet, när jag blev av med mina glasögon, löste jag närsynthetsproblematiken genom att ta med en minikikare till lektionerna och använda den för att läsa från svarta tavlan. Den enda detalj som hindrade kikaren från att bli årets hetaste accessoar var att klassen trodde att jag satt och spanade in frökens bröst.
I vuxen ålder har jag lanserat andra snygga lösningar, som min briljanta nattsuddarsimulator. Eftersom jag är mest kreativ efter midnatt testade jag häromåret att simulera känslan av tystnad och midnattsmörker på jobbet.
Jag satte mig helt enkelt framför datorn med keps, solbrillor och hörselskydd som stängde ute såväl telefonens ringsignal som mina kollegors störande försök att berätta viktiga saker. Det är nog bara en tidsfråga innan min simulator slår igenom internationellt – för tänk så stora besparingar landets företag kommer kunna göra när kontorsbås och egna rum blir överflödiga!
Livet som modeguru kan verka glamouröst, men ansvaret är betungande och utmattande.
Eller, de är åtminstone vad jag ska säga till min chef nästa gång han undrar varför jag inte har dykt upp på jobbet.