Du är här

2017-09-09 - Hörnan

Krönikan: Tre månader med Yoda

Efter tolv veckor som så kallade hundägare börjar vi inse att det snarare är vår hund som äger oss.

Han diskar inte, tvättar inte, städar inte, lagar ingen mat och vägrar bidra med ett enda öre till hushållskassan. Ändå förväntar han sig ständig uppassning – och får det också.
Vi plockar upp efter honom och tillhandahåller måltider, hårvård, massage och pedikyr.
Han kontrar med att gläfsa och se gullig ut, och så är vi kvitt.

Hunden Yoda har en del gemensamt med sin grönhyade namne i en galax långt, långt borta: De har likadana öron, snarlika klor och samma frånvaro av längd på benen. Båda kan hoppa mycket högre än man tror och ingen av dem har lyckats stoppa uppkomsten av ett galaktiskt Imperium.
Men vår Yoda kan också grejer som den där gröne inte kan, som mobilsignalsinkallning.
Min mobil larmar när det är dags att mata vovven, och en oavsiktlig konsekvens av det har blivit att just den melodin förvandlar honom till en pavlovsk dregelboll. Om man tappar bort honom i vildmarken är det bara att starta rätt mobilsignal så kommer han rusande likt tjuren Ferdinand efter ett hummelattentat. Väl framme vid matskålen krävs dock ett särskilt kodord.
”Vagnslast! Vallmo! Vasektomi!”
Vid varje felaktigt ord ruskar Yoda på hela kroppen, men så fort han får höra ”Varsågod!” är det ute med maten i skålen framför honom.

Han gillar förstås att gnaga på ben – helst mina och min frus – men tuggben duger också bra. Dem tycker han dock ännu bättre om att gömma undan. Vi hittar dem i högt gräs, i rabatten, bakom kuddarna i soffan – och han glömmer aldrig var han lagt ett. Om vi plockar upp ett ben bakom en buske 50 meter från vårt hus kan man ge sig sjutton på att Yoda står där tre dygn senare och kräver att få veta vem som snott hans egendom. Ett ben gömde han vid klipporna i Skommarhamn i juli och vi räknar kallt med att han kommer söka upp det när vi återvänder dit till våren.
Yoda har också lärt oss hur man inviger en matta. Innan vi tog hem honom såg vi till att gömma undan finrumsmattan i väntan på den dag när valpen tagit rumsrenhetsexamen. Vi väntade i två månader, tills det inte skett någon olycka på tre veckor – och samma kväll som vi la tillbaka mattan firade Yoda det genom att kissa ner den. Så att den inte skulle tro att den var nåt, liksom. Så ska ett inkräktande tygstycke bemötas!

Sist men inte minst har Yoda potential för en framgångsrik karriär som ficktjuv. Häromveckan, när han låtsades vilja ligga i mitt knä, var det bara en förevändning. Med en magikers elegans lyckades han plocka upp en stiftpenna ur min byxficka utan att jag märkte nåt förrän han hunnit provsmaka ordentligt på den.
Jag trodde på förhand att jag skulle få mindre gjort med en valp i huset, men tvärtom hinner jag med mer nu när han och ser till att jag kliver upp mycket tidigare och inte slösar en massa tid på sömn. Så om du har svårt att få tiden att räcka till är det här ett hett tips:
Skaffa hund!

Dela med dig av denna artikel på: