Du är här

2017-09-02 - Hörnan

Krönikan: Domedagsteorin

Jag växte upp efteråt.
Efter världskrigen, efter Förintelsen, efter Kalla kriget, efter upprustning och rymdkapplöpning, efter medborgarrättsrörelsens framgångar, efter apartheids avskaffande, efter Francos död, efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning.

Det innebar att jag slapp konfronteras med nazism, fascism, krigsvindar och kärnvapenskräck på andra ställen än i historieböcker och filmer. 
Jag växte upp efteråt, men nu börjar det kännas som om jag lever strax före.
Före vad vet jag inte – och det är ju det som gör det så obehagligt.
Ska jag oroa mig mest för stigande räntor, fallande börser, krigiska ryssar, smältande poler, lastbilar på gågator, nazister på promenad eller för att bli utplånad av tryckvågen från en radioaktiv domedagsknall?
 
Så länge solen skiner och det är reapris på kaffe känns världskrig och ransoneringstider avlägsna, men när världsledare med kort stubin börjar vifta med sina kärnvapen som om de vore kukförlängare påminns vi om att den nukleära vintern aldrig är mer än några minuter bort – oavsett om det råder kallt krig eller ej.
Stabila regimer med stabila ledare undviker kärnvapenkrig till varje pris, men världens kärnvapen kommer inte alltid att alltid vara i trygga händer.
De är inte ens det idag.
Hur länge dröjer det tills en terrorcell lägger vantarna på ett kärnvapen eller två?
Hur länge dröjer det tills Kim-Jong-Un har en riktigt dålig dag, eller tills Donald Trump blandar ihop sina kärnvapenkoder med telefonnumret för hämtpizza?
Nuets aldrig sinande exempel på nedslående mänskligt beteende får mig, inte helt osökt, att börja begrunda två vitt skilda förklaringar till varför vi ännu inte fått något officiellt besök från utomjordingar.
 
Den ena förklaringen går ut på att varje civilisation som uppstår i universum har en sista förbrukningsdag. Från den dag när levande varelser börjar bygga upp något tillsammans – städer, riken och fondportföljer – är det bara en tidsfråga innan civilisationen utvecklar kapaciteten att utrota sig själv.
Och från den dagen är det bara en tidsfråga innan de faktiskt gör det.
Vi människor har haft den kapaciteten i drygt 70 av våra 200 000 år på jorden, och enligt en vetenskaplig ekvation som jag inte tänker låtsas förstå har mänskligheten nu bara fem procents chans att fortfarande existera om 9 000 år. 
Med blott 4,5 miljarder år på nacken är jorden en ung planet i vårt 13,8 miljarder år gamla universum, och den mänskliga civilisationens futtiga årtusenden av existens är i sammanhanget som enstaka droppar i en ocean av tid där utomjordiska civilisationer kan ha uppstått, frodats och gått under långt innan det ens fanns någon jord att besöka. Andra civilisationer har förstås inte uppstått än, men kommer kanske inte heller att göra på ett par miljoner år, och även om det just under vår mikroskopiska livstid skulle finns en utomjordisk ras som uppfunnit intergalaktiska pendeltåg förblir chansen obefintlig att de skulle hinna bege sig just till vårt hörn av ändlösheten innan de utrotar sig själva i enlighet med domedagsekvationen.
 
Det andra förklaringen, som jag tycker bättre om, är hämtad från en påhittad sexåring i den lika påhittade dagstripserien Kalle & Hobbe:
”Ibland tror jag att det säkraste beviset för att det finns intelligenta varelser i universum är att ingen av dem har försökt kontakta oss.”
 
Dela med dig av denna artikel på: