Hörnan

En oavsiktlig hälsokur

Det är något märkligt som händer med min kropp - och tro't eller ej, men det handlar inte om försenad pubertet.
Nej, i stället om en ketchupeffekt av närbesläktade symptom som kikar fram i badrumsspegeln.

Det första jag lägger märke till är någon slags svullnad på högerarmen. Herregud … den sträcker sig från armvecket och nästan hela vägen upp till axeln! Hur kom den dit, och hur länge har den suttit där? Är det en böld eller en tumör; en avlång bula eller en nyinflyttad parasit?
Nej, det visar sig vara något ännu mer osannolikt:
En muskel!
Jag kan inte minnas att jag nånsin haft en sån förut.

Det andra jag hajar till över är ansiktsfärgen. Genom åren har jag varit kritvit, mjölkvit och blekvit; grön av magsjuka, blå av köld, röd av ilska och ilsket rosa efter tre sekunder i solen utan skydd … men den här färgen har jag aldrig sett i spegeln förr.
Jag kallar den ”mindre vit” och den är det närmaste jag någonsin har kommit att bli brun. Jag trodde inte ens att en så brunaktig nyans av vitt var möjlig i mitt fejs, som i framlyktors sken skiner starkare än reflexer och tvingar solen att ta på sig svetsglasögon för att inte bländas av mig på en molnfri dag.

Chocken över den där nya ansiktsfärgen har fått mitt eget hår att blekna, så att det nästan verkar blont, och ytterligare en färg har oanmäld dykt upp på mina handflator. De har nämligen dekorerat sig själva med små gulaktiga utbuktningar på väl valda ställen. ”Valkar” kallas de visst; en mytomspunnen karlakarls-accessoar som för många av oss kontorsnissar har samma status som som enhörningar och skatteåterbäring.

Sist men inte minst har magen vuxit – fast bara på insidan, där den nu verkar rymma mer vid varje måltid. Aptiten har helt enkelt blivit bättre. Efter 30 år på flykt från skolgympa, organiserad idrott, gymträning, löprundor och utevistelse i största allmänhet har jag äntligen hittat en träningsform som passar mig:
Ett åldrat hus med alldeles för mycket trädgård.

Det var tydligen vad som krävdes för att locka ut mig från kontorets mörker och bildskärmarnas bleka sken. Jag lekte bort min semester genom att trimma slänter, gräva gropar, plantera träd, såga ner buskar, slita upp rötter, klippa vass, putta skottkärror, snickra pallkragar, fixera regelvirke, slita upp gamla bryggpålar med händerna och slita upp händerna med skruvmejselskaft i ivern att få in skruvar som inte skruvdragaren orkat med. 

Just att skinnflå sig själv kan kanske inte räknas som särskilt hälsosamt, men en oförutsedd bieffekt av allt det andra var att jag mådde bra. Vem kunde tro´t?
Det här kan vara början på min färd från nudelformad soffliggarvampyr till riktig pojke!

 
Publicerat