Du är här

2017-08-12 - Hörnan

Krönikan: Blivande död i en vecka

En torsdag fick jag för mig att jag skulle dö.
Det ska jag i och för sig också, men tanken har varit att spara det tills efter barnavlande och pension och sånt.

Nu verkade det plötsligt som om själva kolavippandet blivit tidigarelagt, vilket ju i så fall skulle tvinga fram avbokningar av en massa andra grejer:
Möten, resor, semestrar, jobbpass, jobbveckor, jobbår, bröllopsdagar, avloppsrensningar och den hett efterlängtade provsmakningen av sommarens glassnyheter 2067.
Allt det där var mer eller mindre inplanerat tills jag i fjol klev in på en rutinmässig hälsokontroll där ett rutinmässigt blodprov gav ett icke rutinmässigt resultat.
 
När sköterskan som just stuckit mig i fingret ber att få sticka mig igen antar jag att hon helt enkelt tycker om att sticka folk, men så är det inte (påstår hon).
Istället meddelar hon att mitt blodvärde, enligt hennes mätinstrument, har rasat från toppen på skalan till under miniminivå sedan förra kontrollen två år tidigare.
”Det där mätinstrumentet är inte helt tillförlitligt, säger hon med en nick mot sin blodsugande analysator och bokar in en mer grundlig åderlåtning nästa vecka.
När jag frågar vad ett störtdykande blodvärde kan innebära svarar hon något undvikande i stil med ”det är för tidigt att säga” – vilket som alla vet är en direkt uppmaning till en patient att googla sig hypokondrisk.
Så det gör jag.
Den vänliga webben ger mig tre möjliga orsaker att välja på:
1. Förändrade kostvanor? Nä… jag äter precis lika dåligt nu som för två år sedan.
2. Kraftig menstruation? Inte vad jag har märkt.
3. Tumörsjukdom? Ja, den får det bli! Den tar vi!
 
När jag nu har bestämt mig för att jag strax ska dö i cancer är det fortfarande fyra dagar kvar till nästa provtagning och jag får hela helgen på mig att gosa med mina egna nojor.
Min reaktion blir… intressant. Jag säger inte ett knyst till frun, eller någon annan, men får eld i baken på fixarfronten. Det här sker bara några veckor efter att vi har flyttat – och jag kan ju inte lämna frugan förrän taklampan i hallen är monterad!
 
På måndag förmiddag smyger jag in på vårdcentralen, låter mig tömmas på blod och får veta att jag kommer bli uppringt nästa dag.
Att ingen hör av sig den dagen kan tolkas som att de inte var så viktigt – eller som att de upptäckt något sjukt allvarligt som måste dubbel- och trippelkollas.
Så väljer jag att tolka det.
Ord som testamente, livförsäkring och gravstensinskription dansar runt på näthinnan medan timmarna sniglar sig framåt. Hur är det nu; förväntas man boka liveband till begravningar? Kan jag sälja annonsplats på min gravsten så att frun får lite extra kapital? Och så får jag inte glömma den finstämda monologen där jag uppmanar henne att ersätta mig med nån annan trevlig typ så snart som möjligt (men det är klart, om hon kan hålla sig en stund får hon ju gärna låta mig dö färdigt först).
 
På onsdag, när telefonsamtalet till slut kommer och jag får veta att mitt blodvärde trots allt är normalt, känns det nästan lite snopet. Jag hade ju planerat allt så fint! Nåja… att leva är ju inte fy skam det heller.
Min kära hustru, som hört min halva av samtalet, vill förstås gärna veta vem i helsike jag just har snackat med om vad.
”Goda nyheter!” svarar jag glatt. ”Jag ska tydligen inte dö!”
Frun blir inte alls lika glatt överraskad som jag hade tänkt mig.
 
 
 
Dela med dig av denna artikel på: