Hörnan

Krönikan: Trappsteget får vänta

Det börjar (kanske) med ett trappsteg utomhus som vickar.
Jag tänker kika närmare på det men blir avbruten av min gräsmatta.
”Titta på mig!” hojtar den. ”Jag har blivit jättelång!”
När gräset massakrerats kliver jag in genom en ytterdörr som beter sig misstänkt, för den går plötsligt att stänga utan våld.
”Vad är det med dig?” kräver jag att få veta. ”du har ju kärvat hela vintern!”
”Det gick över!” kvittrar huset. ”Nu kärvar jag på övervåningen i stället!”
Mycket riktigt: Nu är det toalettdörren där uppe som vägrar lyda utan hot.
Jag tänker göra något åt saken (det vill säga, stå och klia mig i huvudet en stund) men blir avbruten av ett bergvärmerör.
”Kolla vad jag kan!” hojtar röret stolt. ”Jag har släppt från marken alldeles själv!”
 
Jag börjar gräva upp sju kvadratfot kring borrhålet, men blir avbruten av en hundvalp som förväxlar gyttjan med sin sovplats. Den påföljande valpsanering utförs i nedervåningens badrum, där det har luktat skumt i veckor trots att jag rensat både handfatets vattenlås och duschkabinens avlopp. Nästa steg får bli att kräla runt på mage och tafsa på golvbrunnen under kabinen … men inte nu, för det andra badrummet börjar bli otåligt.
”Vart tog du vägen?” vrålar det. ”Nu är det stopp i handfatet och duschen måste tätas och toastolens spolning läcker!”
Jag skyndar upp dit för att göra något åt saken (alltså klia mig i huvudet lite till) men hejdas av en fläck i rummet utanför.
”Blä!” gnäller bäddmadrassen som ligger där. ”Din valp har kissat på mig!”
På väg ner till tvättstugan med lakanet passerar jag det jädra trappsteget, men hinner inte ens klia mig i huvudet förrän allt annat utomhus får syn på mig.
”Jag har blivit ismanglad!” upplyser båtbryggan.
”Jag med!” säger soldäcket.
”Jag är på väg bort från husgrunden!” varnar verandan. 
”Jag vill bli sjösatt!” fräser ekan surt.
”Och titta på mig!” utbrister gräset glatt. ”Nu är jag långt igen!”
”Är det här fel tillfälle att nämna att mitt avloppsvatten rinner ut på golvet?” undrar gäststugan försynt.
 
Ungefär då drabbas matrummet av en invasion. Den mängd myror som väller fram bakom lister och strösklar växer snabbare än räntan på ett sms-lån. Ju fler springor vi försöker täta, desto längre in i rummet dyker myrorna upp. Först kämpar vi emot med husmorsknep som marlemadbeten, såpa utmed listerna och gratisservering av Fun Light. Jag ägnar timmar åt att försöka spåra upp deras bo och strör ut all kanel vi har för att blockera deras stigar, men efter fem dygn tvingas jag acceptera att jag inte är smartare än en insekt. Därpå köper vi en myrdosa – och nästa dag har invasionen upphört.
Då tar jag mig tid att gå på toa och välkomnas av en gammal vän.
”Det var på tiden!” gastar den inkontinenta toaletten. ”Nu har min spolknapp slutat funka!” 
 
Det är möjligt att allt det där inte hände samma vecka, eller i den där ordningen – men allt har hänt. Mitt nya liv som husägare har gett perfektionisten i mig massor av övning i konsten att släppa taget, för det är uppenbart att jag alltid kommer ligga steget efter mina måsten.
Nu har det gått nio månader, och visst har grejer blivit fixade – men men det där jädra trappsteget vickar fortfarande.
 
 
 
Publicerat